On-topic: Kultur

Eftersom jag fortfarande inte har någonting konkret att lägga upp här och inte upptäckt något nytt lokalt band på sistone så tänkte jag skriva litegrann om min syn på begreppet "kultur" istället (inte så farligt off-topic, därav titeln).

För vissa är "kultur" att gå på museum och titta på tavlor eller att gå på operan och sitta där med en pamplett som förklarar hela handlingen eftersom det är omöjligt att urskilja några ord, även om man normalt förstår tyska i tal.

Jag anser dock inte att det där är kultur. När könsstympade någon senast sin dotter efter att ha inspirerats av en tavla Da Vinci gjort? Hur länge sedan var det någon kallade dig "bög" för att du inte är lika macho som männen i Odysséen? Hur ofta sker blodiga sammandrabbningar mellan anhängare av IF Montague och BK Capulet efter ett derby på stadsteatern?

När jag var på en spelning för ett par månader sedan träffade jag en dam med vilken jag visade mig ha en gemensam bekant. Hon skämdes litegrann för att hon imponerades av att han var så "påläst", eftersom man tydligen inte skulle imponeras av sådant när man tillhörde arbetarklassen menade hon (att hon var någon slags punk/crustare hjälpte väl inte heller).

Jag menade att det är ju sånt som gör att det blir klasskillnader, och att man själv borde utbilda sig (eftersom det i Sverige ändå är gratis att utbilda sig t o m på Universitetet), hellre än att se ned på utbildning. Jag vill minnas att hon höll med till viss del, men hon kommer förmodligen inte komma med inlägg där hon förespråkar/försvarar utbildning i framtida diskussioner med folk som tycker att "det är borgerligt att kunna saker".

Sådan segregering bland vita, etniskt svenska medelklassungdomar (bor du i villa eller har föräldrar som äger sin egen lägenhet är du tamejfan medelklass i mina ögon, MINST)...
Tänk dig att vara en homosexuell, muslimsk rappare...


Det spelar ingen roll hur öppensinnad din subkultur är. Tänk dig att du har ett band vars fanbase består av postfeministiska sXe-veganer (varav vissa - oavsett kön - rakar benen och sminkar sig - med icke djurtestat smink - när de skall gå på dina spelaningar). De har accepterat att din bassist röker, äter kött och tittar på porr, samt att trummisen har lite lätt bögnoja. "Oj, vilken öppensinnad publik vi har" tänker du, TILLS ni släpper er nästa skiva, där ni utvecklats musikaliskt (vilket kan vara svårt att undvika, då man kan bara göra så många variationer på samma gamla låt). Förutom er egna utveckling som musiker lägger din barndomsvän en rap i en vers mot slutet av skivan (eller kanske t o m på radiosingeln, som ni hoppas skall få en massa unga hip-hopfans att gå och köpa er skiva, där de övriga 18 spåren består av skränig rockmusik).

"SELLOUTS!" skriker fansen i kör redan när de får veta vart skivan är inspelad, vem som producerat den eller vilket bolag ni numer ligger på (eftersom erat gamla bolag bara kunde trycka upp 1000 ex av skivan och enbart distrubera den i Skandinavien och vissa delar av Tjeckoslovakien). Att anledningen till att ni varit såpass stilrena hittills ENBART berott på att skivbolaget vägrar låta er släppa någonting annat, att det större bolaget ni signat med låter er importera en mellotron från england och fixar Henry Rollins som kokar kaffe åt er, eller att Ian McKaye personligen sagt att er musik ger honom erektion och gör honom tårögd, bryr sig fansen inte om; Ni. Skall. Göra. Samma. Sak. Om. Och. Om. Igen... År. Ut. Och. År. In. Mannen på gatan vet alltid bäst.


Det senaste dygnet/dygnen har jag och flera, men framförallt en, bekant diskuterat hur man ser på svensk och utländsk (främst amerikansk) film och konstaterat att vissa bedömer svensk film annorlunda av en rad olika anledningar, bl a det faktum att den utspelas i Sverige och att man tar eller inte tar hänsyn till den svenska kulturen (och även språket). Vi hade lite olika åsikter om saken, men det verkar som att vi är överens om att det mycket är pga jantelagen som många fucktiskt gör skillnad på svensk och amerikansk film.

Detta fick mig att tänka på det faktum att jag arbetar med en rad olika seriemanus som utspelas i olika delar av världen (en av serierna kommer t o m utspelas i rymden i de senare avsnitten). En annan bekant som bor i Berlin menade att för att kunna göra en serie som utspelas där måste jag också ha bott där. Jag höll inte riktigt med. Visst, om den skulle handlat om väldigt typiska tyskar hade det kanske stämt, men nu kommer serien som utspelas i Berlin mest handla om en infödd tysk (eller tekniskt sett inte, då karaktären är adopterad från sydamerika), folk som är på besök eller jobbar där tillfälligt, samt några enstaka bifigurer som är med på någon sida var som mest. Dessutom är det bara ett "avsnitt" (om än ett rätt så långt sådant, eftersom det rör sig om en s k "grafisk roman") som utspelas i Berlin.

Då nyss nämnda serie (det är f ö den med arbetsnamnet "Golem"), förutom att vara extremt karaktärsdriven, innehålla mycket monologer, till stor del utspelas inomhus och vara förlagd till Berlin bl a för att jag skall slippa välja eller hitta på en svensk stad (där det finns spårvagnar, studieförbund och punkare som bor i villor) även fungerar som en slags bro mellan den ena karaktärens egna serie (där det skall läggas väldigt stor vikt på research om alla städer hon besöker som journalist) och deras senare, gemensamma äventyr där realism inte längre är en lika stor prioritet (varför tänker jag inte avslöja än)...

*andningspaus (för er som tycker att en 6 rader lång mening är i längsta laget)*

...är historien ett litet krypin för karaktärerna, ett ägg där man inte behöver sätta sig in i någon kultur eftersom det inte är det som är poängen. Deras gemensamma serie som utspelas efter denna kommer äga rum i en påhittad stad, dels för att "Golem" kommer innebära ett genrebyte för den kvinnliga huvudrollen och dels för att man skall kunna skriva friare och låta dem interagera med staden de bor i utan att behöva ta hänsyn till en massa saker.

Om man ändå kommer ersätta verkliga personer med påhittade (både genom att man ersätter den riktige borgmästaren med sin monokelbärande, madeiradrickande, påhittade ditto och att Gérard Depardieu tycks försvunnit från jordens yta, medan alla i serien känner till ens totalt uppdiktade franska filmstjärna från samma stad) och antingen försöka hitta verkliga platser som påminner om de man hittat på eller hitta på nya gator och stadsdelar, så kan man ju lika gärna hitta på en egen, fiktiv stad där man har full frihet. Och i ett land där den verkliga huvudstaden har ungefär samma befolkning som hela Sverige är det lite lättare att stoppa in en stad med någon miljon invånare eller mer, än att försöka få en stad, vars existens plötsligt höjer Sveriges invånarantal med hälften, att framstå som "hålan folk lämnar för att flytta till en storstad...t ex Uppsala".

I ärlighetens namn tror jag att det kan bli en mer intressant serie med påhittade karaktärer än en semi-fiktiv turistbroschyr eller skildring av en viss...vad var det för ord på K det här inlägget handlade om nu igen?

För att sammanfatta allt det här dravlet...
Kultur är vad som uppstår när du glömmer gammal mat i kylen.
Vissa kulturer är bättre än andra, t ex jästkulturer man använder till ölbryggning, eller bakteriekulturen i yoghurt.
Sedan har vi det andra K-ordet, konst.
Viss "konst" tycks finnas till för att representera en viss kultur (ungefär som att man skriver en reklamlåt för att folk skall komma ihåg att köpa just ditt företags tandkräm...se turistbroschyrliknelsen).

...men den riktigt stora konsten är den som utmanar och trotsar kulturen.