Trots att - enligt min egen uppskattning - mer än var tusende Göteborgare har ett band, så verkar det som att de enda band jag verkligen fastnat för består av vänner och bekanta.
Dock finns det ETT undantag: SOB Pariassound, även kända som enbart S.O.B. [äss ou bi] i folkmun (punkterna verkar saknas i det officiella bandnamnet men lever kvar i t ex låttitlar).
Detta är ett band som funnits ända sedan 1993, varit med om ett heroinrelaterat dödsfall och fortfarande inte blivit signade. DOCK anses de av många vara Göteborgs i särklass bästa band (signat som osignat) och uppslutningen på deras konserter vittnar om detta. Det är få osignade band som drar en sådan publik utanför sin bekantskapskrets och alla som sett dem live vet precis varför.
När jag såg dem live första gången (någon gång kring senaste sekelskiftet på en parkeringsplats eller dylikt på Backaplan i Göteborg) minns jag dem som en trio (även om den nuvarande bassisten var med på scen, dock med enda uppgift att sitta och äta nudlar). Idag är gruppen en kvartett, men kärnan är fortfarande trummor, bas och gitarr/sång. Syntharen/trumpetaren Maestro har ganska många partier där han är helt tyst, såväl live som på skiva, men just därför märks hans insatser extra mycket.
Ni som fortfarande inte lyckats lista ut vad för slags musik denna eminenta kvartett spelar behöver inte ha dåligt samvete, för det här är sannerligen ett band som gör skäl för namnet "Pariassound". Så låt oss ge oss in på musiken...
Skivan (som verkar vara en slags best-of, med nya versioner av låtar från de senaste åren), börjar med "Parias Lullaby". Det är rent och skärt oväsen och sedan börjar någon slags groove ta form som består till viss del av rundgång (?), men bara ett par sekunder in i låten börjar versen, som består av pukor, en enkel men ondskefull, malande basgång, ett par fallande, olycksbådande toner från trumpeten, ett par korta toner ur ett underligt ackord här och där i början av varje takt från gitarren (ungefär som någon slags slagverk i stil med gurka eller dylikt) och minst sagt hysterisk sång (han sjunger på engelska men det kunde egentligen varit vilket språk som helst, texthäfte saknas dessutom). Efter oljudsintrot känns det här partiet förvånansvärt svängigt på samma hypnotiska sätt som när ett stort band börjar spela det där albumspåret den gemene mannen inte känner till men som likväl är en stor publikfavorit.
Sedan försvinner trumpeten och gitarren börjar mangla loss på ett dissonant ackord innan rytmen börjar bli väldigt fragmentarisk och bandet ägnar sig åt schizofrent pendlande mellan en gullig ackordföljd och de konstiga rytmerna där de gulliga ackorden totalt slits sönder. Sedan får trumpeten spela en melodi och efter ett par takter hakar sångaren på. Sedan är det dags för det första taktarts/tempobytet och det är svårt att beskriva vad det egentligen låter som (dock ger bandet oss lite hjälp på ett minst sagt humoristiskt sätt senare på skivan, men låt oss återkomma till detta senare). Sedan börjar det hända så mycket saker på så kort tid att jag inte ens tänker försöka beskriva vad som händer de kommande 20 sekundrarna men de sista ca 10 sekundrarna av låten påminner om någon slags reggae.
Låt oss nu stanna upp en stund och klargöra ett par saker...
1. Vi har inte hunnit längre än låt nummer ett.
2. Det har inte gått mer än 2 minuter och 27 sekunder, vilket ungefär är strax över medianlängden på skivan (13 av 24 spår, de 2 hemliga inräknade, är kortare och det ena av de hemliga är längre).
3. Det kommer fortsätta såhär hela skivan.
4. Det GÅR inte att hålla den här recensionen kort. (De lyckades inte ens hålla skivan kort, trots att vissa låter klockar in under en minut) Bare with me!
Trots att det verkar vara en näst intill omöjlig uppgift att försöka klassifiera den här musiken så märks det ofta att medlemmarna spelat olika typer av punk/hardcore/etc och vissa partier skulle kunna vara vanlig (jaja, allting är relativt) punk. Om man jämför musiken på den här skivan med deras äldre låtar (från ca 10 år tillbaka) så påminner de väldigt mycket som Dillinger Escape Plan, fast med inslag av äldre Mr Bungle (speciellt på de 2 sista spåren innan de inte så hemliga). "I did very much bort myself last night", bjuder på allt ifrån löjligt snyggt bossa-piano till väldigt tjusig ska mellan oljudet och trumpeten under första minuten i westerndoftande surfnumret "Do The Bat" känns som tagna direkt från Mr Bungles gamla demos.
En intressant grej är att trots att bandet trycker in så mycket de bara kan i varenda låt (varav endast 2 st är längre än 3 minuter långa), lyckas de ändå variera sig rätt så stort från låt till låt och man kan nästan dela in skivan i olika delar. Efter spår 16, "Dregmaersk" (en näst intill renodlad hardcorelåt, sånär som på de låga falsettkörerna i refrängen), plockar SOB fram den akustiska gitarren, gurkan, gulliga basgångar och sångaren sjunger rent och fint...i över en halv minut åt gången. "Happy like a plant" börjar med ett skatepunk/hc-intro men saker och ting blir snabbt konstiga igen...väldigt konstiga, innan en jättegullig refräng med trumpet och sedvanligt flamsig sång (som dock är lättare att sjunga med i än vanligt och t o m ganska svår att INTE sjunga med i).
Sedan kommer en av mina personliga favoriter (titelmässigt om inte annat), "12345789 (what happened to number 5?)". Trots att man borde vara van vid allt genrehoppande, taktartsbyten mitt i låtar, osv, osv, osv, känns den här låten som en av de mest avvikande, kanske för att varje parti är hyfsat långt och det kan vara en av de låtar som känns minst...ja, i brist på bättre ord, flamsig, samt att de ger sig in på områden de låtit bli på resten av skivan.
Sedan får vi "S.O.B. Around the world", som jag TROR (svårt att höra, men man börjar lära sig 20 spår in i skivan) är sjungen på ett eller flera påhittade språk och (förmodligen) skall symbolisera ett par olika länder/världsdelar i stil med östeuropa (?), kina, spanien, USA (?), afrika. Sedan är det bara 2 spår kvar (som jag nämnt innan: "I did very much bort myself last night" och "Do the bat", som f ö ger skivan en utsökt, mellankolisk och cinematisk avslutning).
Men att skivan är slut hindrar inte våra vänner. Faktum är att de inte ens bryr sig om att stoppa in någon tystnad efter sista låten innan de hemliga spåren, som mest är hemliga i den bemärkelsen att de inte står med på baksidan av skivan (det verkar inte finnas någon plats över för dem heller). Det som skiljer de här spåren från resten av skivan (förutom det faktum att de är "hemliga"), är att de varken har trummor, bas, gitarr, sång eller trumpet (och inte vanlig synth heller för den delen). Det är nämligen remixer (får man väl kalla det) på "12345789 (what happened to number 5?)" och "Electric whip", gjorda helt och hållet med Nintendo 8-bitarsljud (det var det här lilla självironiska skämtet jag nämnde tidigare). Framförallt den tidigare får en att inse hur mycket bandets musik påminner om gammal Nintendomusik rent kompositionsmässigt.
Det tog mig ett par lyssningar innan jag lyckades identifiera vilka låtar det var bandet gjort Nintendoversioner av, vilket även visar på en av S.O.Bs få brister, eftersom många låtar låter ungefär likadant (framförallt under första halvan av skivan, under andra halvan börjar de dra iväg åt flera olika håll samtidigt, stanna kvar lite längre på vissa partier och göra med gradvis övergångar, vilket bara är en fröjd för öronen). Fast å andra sidan är det här inte musik som någon förväntas ta in redan vid första lyssningen (det är trots allt 22 spår på skivan, exklusive bonusspåren) och att man överhuvudtaget känner igen Nintendolåtarna efter någon enstaka genomlyssning av skivan visar bara hur duktiga S.O.B. är.
Det är dessutom det här som är storheten i SOB Pariassound. Man förväntas inte nödvändigtvis koppla ihop låttitlar som "I didn't believe it but one day in dec 2004... (1+1=3)" med de Frankensteinska monster till låtar som killarna i S.O.B. kokat ihop. Live blir det här extra tydligt. Du behöver aldrig ha hört bandet förut för att uppskatta dem live. Det är praktiskt taget omöjligt att inte dras med i energin och du behöver inte ens vara något stort fan av experimentell eller "svår" musik, eftersom de är lika samspelta, hårda och intensiva som ett riktigt bra punk/hardcore-band och punken är aldrig långt borta (ibland bjuder de t o m på riktigt svängig pop, nästan utan någon som helst fokus på sången, vilket passar utmärkt live, när folk ändå inte kan texterna).
Om S.O.B. har någon brist så har det ingenting med själva musiken att göra, utan snarare med marknadsföring. Under sina 17, snart 18 år som band har de lyckats skaffa på sig ett antal fans och de få gånger de spelar live är det något av en happening. Dock verkar de inte helt medvetna om hur många totala främlingar som dyker upp på deras konserter enbart för deras skull (förmodligen tror de att folk är där för att se de andra banden och tycker det är kul att folk stannat kvar tills de börjat spela).
Det är inte varje dag man får en chans att se ett band som det här så om du någonsin får chansen så ta den! Bandet har trots allt redan drabbats av ett dödsfall och det är ytterst ovanligt att ett osignat band håller på i 20 år. Därför uppmanar jag alla att stödja SOB Pariassound och de är dessutom trevliga personer så dra er inte för att stå längst fram vid scenen och/eller att prata med dem efteråt och visa er uppskattning för Göteborgs kanske bästa och utan tvekan mest unika band.
http:/www.myspace.com/sobpariassound
