Eftersom jag fortfarande inte har någonting konkret att lägga upp här och inte upptäckt något nytt lokalt band på sistone så tänkte jag skriva litegrann om min syn på begreppet "kultur" istället (inte så farligt off-topic, därav titeln).
För vissa är "kultur" att gå på museum och titta på tavlor eller att gå på operan och sitta där med en pamplett som förklarar hela handlingen eftersom det är omöjligt att urskilja några ord, även om man normalt förstår tyska i tal.
Jag anser dock inte att det där är kultur. När könsstympade någon senast sin dotter efter att ha inspirerats av en tavla Da Vinci gjort? Hur länge sedan var det någon kallade dig "bög" för att du inte är lika macho som männen i Odysséen? Hur ofta sker blodiga sammandrabbningar mellan anhängare av IF Montague och BK Capulet efter ett derby på stadsteatern?
När jag var på en spelning för ett par månader sedan träffade jag en dam med vilken jag visade mig ha en gemensam bekant. Hon skämdes litegrann för att hon imponerades av att han var så "påläst", eftersom man tydligen inte skulle imponeras av sådant när man tillhörde arbetarklassen menade hon (att hon var någon slags punk/crustare hjälpte väl inte heller).
Jag menade att det är ju sånt som gör att det blir klasskillnader, och att man själv borde utbilda sig (eftersom det i Sverige ändå är gratis att utbilda sig t o m på Universitetet), hellre än att se ned på utbildning. Jag vill minnas att hon höll med till viss del, men hon kommer förmodligen inte komma med inlägg där hon förespråkar/försvarar utbildning i framtida diskussioner med folk som tycker att "det är borgerligt att kunna saker".
Sådan segregering bland vita, etniskt svenska medelklassungdomar (bor du i villa eller har föräldrar som äger sin egen lägenhet är du tamejfan medelklass i mina ögon, MINST)...
Tänk dig att vara en homosexuell, muslimsk rappare...
Det spelar ingen roll hur öppensinnad din subkultur är. Tänk dig att du har ett band vars fanbase består av postfeministiska sXe-veganer (varav vissa - oavsett kön - rakar benen och sminkar sig - med icke djurtestat smink - när de skall gå på dina spelaningar). De har accepterat att din bassist röker, äter kött och tittar på porr, samt att trummisen har lite lätt bögnoja. "Oj, vilken öppensinnad publik vi har" tänker du, TILLS ni släpper er nästa skiva, där ni utvecklats musikaliskt (vilket kan vara svårt att undvika, då man kan bara göra så många variationer på samma gamla låt). Förutom er egna utveckling som musiker lägger din barndomsvän en rap i en vers mot slutet av skivan (eller kanske t o m på radiosingeln, som ni hoppas skall få en massa unga hip-hopfans att gå och köpa er skiva, där de övriga 18 spåren består av skränig rockmusik).
"SELLOUTS!" skriker fansen i kör redan när de får veta vart skivan är inspelad, vem som producerat den eller vilket bolag ni numer ligger på (eftersom erat gamla bolag bara kunde trycka upp 1000 ex av skivan och enbart distrubera den i Skandinavien och vissa delar av Tjeckoslovakien). Att anledningen till att ni varit såpass stilrena hittills ENBART berott på att skivbolaget vägrar låta er släppa någonting annat, att det större bolaget ni signat med låter er importera en mellotron från england och fixar Henry Rollins som kokar kaffe åt er, eller att Ian McKaye personligen sagt att er musik ger honom erektion och gör honom tårögd, bryr sig fansen inte om; Ni. Skall. Göra. Samma. Sak. Om. Och. Om. Igen... År. Ut. Och. År. In. Mannen på gatan vet alltid bäst.
Det senaste dygnet/dygnen har jag och flera, men framförallt en, bekant diskuterat hur man ser på svensk och utländsk (främst amerikansk) film och konstaterat att vissa bedömer svensk film annorlunda av en rad olika anledningar, bl a det faktum att den utspelas i Sverige och att man tar eller inte tar hänsyn till den svenska kulturen (och även språket). Vi hade lite olika åsikter om saken, men det verkar som att vi är överens om att det mycket är pga jantelagen som många fucktiskt gör skillnad på svensk och amerikansk film.
Detta fick mig att tänka på det faktum att jag arbetar med en rad olika seriemanus som utspelas i olika delar av världen (en av serierna kommer t o m utspelas i rymden i de senare avsnitten). En annan bekant som bor i Berlin menade att för att kunna göra en serie som utspelas där måste jag också ha bott där. Jag höll inte riktigt med. Visst, om den skulle handlat om väldigt typiska tyskar hade det kanske stämt, men nu kommer serien som utspelas i Berlin mest handla om en infödd tysk (eller tekniskt sett inte, då karaktären är adopterad från sydamerika), folk som är på besök eller jobbar där tillfälligt, samt några enstaka bifigurer som är med på någon sida var som mest. Dessutom är det bara ett "avsnitt" (om än ett rätt så långt sådant, eftersom det rör sig om en s k "grafisk roman") som utspelas i Berlin.
Då nyss nämnda serie (det är f ö den med arbetsnamnet "Golem"), förutom att vara extremt karaktärsdriven, innehålla mycket monologer, till stor del utspelas inomhus och vara förlagd till Berlin bl a för att jag skall slippa välja eller hitta på en svensk stad (där det finns spårvagnar, studieförbund och punkare som bor i villor) även fungerar som en slags bro mellan den ena karaktärens egna serie (där det skall läggas väldigt stor vikt på research om alla städer hon besöker som journalist) och deras senare, gemensamma äventyr där realism inte längre är en lika stor prioritet (varför tänker jag inte avslöja än)...
*andningspaus (för er som tycker att en 6 rader lång mening är i längsta laget)*
...är historien ett litet krypin för karaktärerna, ett ägg där man inte behöver sätta sig in i någon kultur eftersom det inte är det som är poängen. Deras gemensamma serie som utspelas efter denna kommer äga rum i en påhittad stad, dels för att "Golem" kommer innebära ett genrebyte för den kvinnliga huvudrollen och dels för att man skall kunna skriva friare och låta dem interagera med staden de bor i utan att behöva ta hänsyn till en massa saker.
Om man ändå kommer ersätta verkliga personer med påhittade (både genom att man ersätter den riktige borgmästaren med sin monokelbärande, madeiradrickande, påhittade ditto och att Gérard Depardieu tycks försvunnit från jordens yta, medan alla i serien känner till ens totalt uppdiktade franska filmstjärna från samma stad) och antingen försöka hitta verkliga platser som påminner om de man hittat på eller hitta på nya gator och stadsdelar, så kan man ju lika gärna hitta på en egen, fiktiv stad där man har full frihet. Och i ett land där den verkliga huvudstaden har ungefär samma befolkning som hela Sverige är det lite lättare att stoppa in en stad med någon miljon invånare eller mer, än att försöka få en stad, vars existens plötsligt höjer Sveriges invånarantal med hälften, att framstå som "hålan folk lämnar för att flytta till en storstad...t ex Uppsala".
I ärlighetens namn tror jag att det kan bli en mer intressant serie med påhittade karaktärer än en semi-fiktiv turistbroschyr eller skildring av en viss...vad var det för ord på K det här inlägget handlade om nu igen?
För att sammanfatta allt det här dravlet...
Kultur är vad som uppstår när du glömmer gammal mat i kylen.
Vissa kulturer är bättre än andra, t ex jästkulturer man använder till ölbryggning, eller bakteriekulturen i yoghurt.
Sedan har vi det andra K-ordet, konst.
Viss "konst" tycks finnas till för att representera en viss kultur (ungefär som att man skriver en reklamlåt för att folk skall komma ihåg att köpa just ditt företags tandkräm...se turistbroschyrliknelsen).
...men den riktigt stora konsten är den som utmanar och trotsar kulturen.
onsdag 25 maj 2011
lördag 14 maj 2011
Projekt: Hitta lokala musikfränder #3 - Grand Selmer
...och mitt projekt att upptäcka "nya" band bara fortsätter och fortsätter att misslyckas.
När jag kom hem idag hade jag fått ett kuvert och var lite nyfiken men inte så värst uppspelt, då jag inte beställt någonting eller väntade något kuvert...trodde JAG ja. När jag skulle öppna det råkade jag dock få syn på avsändaradressen och namnet "Robertson" klickade direkt i min hjärna.
Den gamle kanaljen hade skickat mig en skiva helt gratis (förmodligen genom ett missförstånd som lär redas ut när någon i bandet läser detta). För er som inte var på deras releasefest så blev alla exemplar av deras nya skiva fast i Polen några veckor så man fick betala en hundring och skriva upp sig på en lista och som tack för tålamodet fick man den både hemskickad med posten och en utlovad present. Presenten visade sig i mitt fall vara en bit av en av Robertsons sönderspelade trumstockar, vilket fucktiskt sammanfattar allt du behöver veta om bandet.
För er som inte har en aning om vad en Grand Selmer är så är Selmer ett gammalt saxofonmärke och för er som inte vet VILKA Grand Selmer är så är det kanske Göteborgs bästa rockband (Mist är pop/soul, S.O.B. är S.O.B, Zabaione är nedlagt och vad gäller mitt egna band "Why Are You Wearing That Stupid Man-suit?" så är det vanligare att bli inblandad i en trekant än se oss live).
För er som är för lata för att gå in på bandets myspace och lyssna så rör det sig om riktigt kompetent stonerrock där Queens Of The Stone-age är den mest uppenbara influensen.
Efter att ha sett dem live otaliga gånger är det väldigt kul att ha en riktig skiva (digipak dessutom, snyggt) att slänga på stereon och för första gången kunna läsa texterna i den tjusiga bookletten (som f ö innehåller nakenbilder på bandet, snacka om att "bjuda på sig själva"). Nu har jag inte hunnit lyssna igenom skivan mer än ett par gånger men jag känner igen många låtar och fastän de ofta låter väldigt mycket som Queens Of The Stone-age så slänger de in en massa annat godis minst lika ofta. Det bjuds på stämsång, snygga stämgitarrer a la Thin Lizzy ("You Never Listen") en handfull poppigare låtar, ett (för att citera Baloo) störtskönt instrumentalt spår i mitten av skivan (den helt underbara "Mark F"), den akustiska "Berlin" (hela bandet bodde f ö i Berlin ett tag) och gästinhopp från alla ifrån trummisens flickvän till Tony Jelenkovich från M.A.N. (på "Ass Attack", där även Birger Löfman från Destiny lägger extra trummor).
Sångaren Jonatan "Dencker" Denckers bakgrund som gammal punkslyngel märks i hans sång, som ger en schysst edge som gör att inte ens de mest poppiga stunderna känns för snygga och tillrättalagda och det här är som sagt första gången jag fått en chans att verkligen ta del av hans texter. Hans texter är en schysst blandning av det rockigt enkla med det poetiska. "Eyes dark as the sun is bright, the light shines in her eyes, dead sight but mind open wide, no wonder what the past has shown" sjunger han på första spåret In/Out. I slutet av låten uppmanar han lyssnaren att "don't you ever listen" och tillägger att "that's my religion". Punkaren Dencker har kanske blivit äldre, mognat, finslipat sina färdigheter och sin filosofi (nitjackan har t o m åkt av), men hjärtat är på samma ställe, etablissemanget får ingen kärlek av Dencker, VÄGRA ANPASSNING! GUBBE, DU KAN INTE KÖPA MIG!
Dencker är dock långt ifrån ensam om att få greppa micken. Även trummisen Pontus Robertson bidrar med sång, vilket han givetvis även gör live, utan att det går ut över vare sig taktfasthet, tonsäkerhet eller ren och skär råstyrka. Detta, ihop med hans showiga personlighet, gör att han live blir bandets de facto frontman, inte helt olikt (utan snarare väldigt likt) en viss Dave Grohl. Förutom den sjungande hulken som Pontus faktiskt är bakom trummorna så för även bandets melodiska sida tankarna till Foo Fighters.
Bassisten Hannes Waernelius får även han visa upp sin stämma både som leadsångare och när han lägger stämmor (hans gigantiska polisonger får en att tänka på en annan sjungande rockbassist: Lemmy Kilmister). Trots att detta är ett rockband med två gitarrister och där alla sjunger så får Hannes ta förvånansvärt mycket plats. I synnerhet live, där han utgör en stor del av ljudbilden. Han är en bassist från den gamla skolan, som aldrig skulle drömma om bara dubbla bastonerna i gitarristernas riff låt ut och låt in. Hannes är inte bara någon som gav upp gitarren för att "den där stora gitarren med bara 4 strängar på såg lättare ut", han är bassist på riktigt.
Låter det imponerande? Då har vi inte ens nämnt gitarristen Fredrik Wessberg, som sjunger absolut minst i bandet, men istället tar på sig rollen som leadgitarrist (även om begreppet "leadgitarrist" är ungefär lika flytande som "leadsångare" i Grand Selmer). Fredrik lyckas kombinera klassisk rockgitarr med mer moderna grepp och kreativt användande av effektpedaler. Några av hans många höjdpunkter är det instrumentela spåret "Mark F" (som i Fredrik?), som är min absoluta favorit på skivan, och sistanumret "Brothén" (som i Pontus Brothén, som gjort omslaget?), där det leks med delay och kontrollerad rundgång.
Live lyckas bandet faktiskt göra en cover på Prodigys "Invaders Must Die", som i princip låter som originalet. Fredrik får till precis rätt sound på melodislingan, Hannes får till basen så bra att man känner igen låten redan på introt och han är dessutom den som får skrika låtens titel i breaken. Pontus bankar på lika bra som alltid och Dencker lägger en riktigt tung och skitig gitarrmatta. Grand Selmer tycks klara av i princip vad som helst. Min bild av dem som "ett stonerrockband som låter exakt som Queens Of The Stone-age fast med aningen mindre hittiga refränger" har raserats totalt den senaste tiden. Grand Selmer har verkligen bemästrat hela spektrat. Ena stunden kan de sjunga refränger som "Everybody, follow me, to the russian factory" (en av mina favoriter som dock inte finns med på skivan), andra sjunger de "Impersonated by the sun, by our own entangled minds, well how do you like it, how do you like it now? They said she did it to herself, I couldn't help but to care, everybody else just stood and stared, they were frightened and scared" över en akustisk gitarr.
Live är de en urladdning utan dess like och skivan Tough Day Of Relief är sanneligen en resa. Gör dig själv en tjänst och införskaffa den snarast! Jag kommer inte behöva säga åt dig att pallra dig iväg till nästa konsert.
http://www.myspace.com/grandselmer
(OBS! Myspacen verkar tyvärr bara ha gamla låtar)
När jag kom hem idag hade jag fått ett kuvert och var lite nyfiken men inte så värst uppspelt, då jag inte beställt någonting eller väntade något kuvert...trodde JAG ja. När jag skulle öppna det råkade jag dock få syn på avsändaradressen och namnet "Robertson" klickade direkt i min hjärna.
Den gamle kanaljen hade skickat mig en skiva helt gratis (förmodligen genom ett missförstånd som lär redas ut när någon i bandet läser detta). För er som inte var på deras releasefest så blev alla exemplar av deras nya skiva fast i Polen några veckor så man fick betala en hundring och skriva upp sig på en lista och som tack för tålamodet fick man den både hemskickad med posten och en utlovad present. Presenten visade sig i mitt fall vara en bit av en av Robertsons sönderspelade trumstockar, vilket fucktiskt sammanfattar allt du behöver veta om bandet.
För er som inte har en aning om vad en Grand Selmer är så är Selmer ett gammalt saxofonmärke och för er som inte vet VILKA Grand Selmer är så är det kanske Göteborgs bästa rockband (Mist är pop/soul, S.O.B. är S.O.B, Zabaione är nedlagt och vad gäller mitt egna band "Why Are You Wearing That Stupid Man-suit?" så är det vanligare att bli inblandad i en trekant än se oss live).
För er som är för lata för att gå in på bandets myspace och lyssna så rör det sig om riktigt kompetent stonerrock där Queens Of The Stone-age är den mest uppenbara influensen.
Efter att ha sett dem live otaliga gånger är det väldigt kul att ha en riktig skiva (digipak dessutom, snyggt) att slänga på stereon och för första gången kunna läsa texterna i den tjusiga bookletten (som f ö innehåller nakenbilder på bandet, snacka om att "bjuda på sig själva"). Nu har jag inte hunnit lyssna igenom skivan mer än ett par gånger men jag känner igen många låtar och fastän de ofta låter väldigt mycket som Queens Of The Stone-age så slänger de in en massa annat godis minst lika ofta. Det bjuds på stämsång, snygga stämgitarrer a la Thin Lizzy ("You Never Listen") en handfull poppigare låtar, ett (för att citera Baloo) störtskönt instrumentalt spår i mitten av skivan (den helt underbara "Mark F"), den akustiska "Berlin" (hela bandet bodde f ö i Berlin ett tag) och gästinhopp från alla ifrån trummisens flickvän till Tony Jelenkovich från M.A.N. (på "Ass Attack", där även Birger Löfman från Destiny lägger extra trummor).
Sångaren Jonatan "Dencker" Denckers bakgrund som gammal punkslyngel märks i hans sång, som ger en schysst edge som gör att inte ens de mest poppiga stunderna känns för snygga och tillrättalagda och det här är som sagt första gången jag fått en chans att verkligen ta del av hans texter. Hans texter är en schysst blandning av det rockigt enkla med det poetiska. "Eyes dark as the sun is bright, the light shines in her eyes, dead sight but mind open wide, no wonder what the past has shown" sjunger han på första spåret In/Out. I slutet av låten uppmanar han lyssnaren att "don't you ever listen" och tillägger att "that's my religion". Punkaren Dencker har kanske blivit äldre, mognat, finslipat sina färdigheter och sin filosofi (nitjackan har t o m åkt av), men hjärtat är på samma ställe, etablissemanget får ingen kärlek av Dencker, VÄGRA ANPASSNING! GUBBE, DU KAN INTE KÖPA MIG!
Dencker är dock långt ifrån ensam om att få greppa micken. Även trummisen Pontus Robertson bidrar med sång, vilket han givetvis även gör live, utan att det går ut över vare sig taktfasthet, tonsäkerhet eller ren och skär råstyrka. Detta, ihop med hans showiga personlighet, gör att han live blir bandets de facto frontman, inte helt olikt (utan snarare väldigt likt) en viss Dave Grohl. Förutom den sjungande hulken som Pontus faktiskt är bakom trummorna så för även bandets melodiska sida tankarna till Foo Fighters.
Bassisten Hannes Waernelius får även han visa upp sin stämma både som leadsångare och när han lägger stämmor (hans gigantiska polisonger får en att tänka på en annan sjungande rockbassist: Lemmy Kilmister). Trots att detta är ett rockband med två gitarrister och där alla sjunger så får Hannes ta förvånansvärt mycket plats. I synnerhet live, där han utgör en stor del av ljudbilden. Han är en bassist från den gamla skolan, som aldrig skulle drömma om bara dubbla bastonerna i gitarristernas riff låt ut och låt in. Hannes är inte bara någon som gav upp gitarren för att "den där stora gitarren med bara 4 strängar på såg lättare ut", han är bassist på riktigt.
Låter det imponerande? Då har vi inte ens nämnt gitarristen Fredrik Wessberg, som sjunger absolut minst i bandet, men istället tar på sig rollen som leadgitarrist (även om begreppet "leadgitarrist" är ungefär lika flytande som "leadsångare" i Grand Selmer). Fredrik lyckas kombinera klassisk rockgitarr med mer moderna grepp och kreativt användande av effektpedaler. Några av hans många höjdpunkter är det instrumentela spåret "Mark F" (som i Fredrik?), som är min absoluta favorit på skivan, och sistanumret "Brothén" (som i Pontus Brothén, som gjort omslaget?), där det leks med delay och kontrollerad rundgång.
Live lyckas bandet faktiskt göra en cover på Prodigys "Invaders Must Die", som i princip låter som originalet. Fredrik får till precis rätt sound på melodislingan, Hannes får till basen så bra att man känner igen låten redan på introt och han är dessutom den som får skrika låtens titel i breaken. Pontus bankar på lika bra som alltid och Dencker lägger en riktigt tung och skitig gitarrmatta. Grand Selmer tycks klara av i princip vad som helst. Min bild av dem som "ett stonerrockband som låter exakt som Queens Of The Stone-age fast med aningen mindre hittiga refränger" har raserats totalt den senaste tiden. Grand Selmer har verkligen bemästrat hela spektrat. Ena stunden kan de sjunga refränger som "Everybody, follow me, to the russian factory" (en av mina favoriter som dock inte finns med på skivan), andra sjunger de "Impersonated by the sun, by our own entangled minds, well how do you like it, how do you like it now? They said she did it to herself, I couldn't help but to care, everybody else just stood and stared, they were frightened and scared" över en akustisk gitarr.
Live är de en urladdning utan dess like och skivan Tough Day Of Relief är sanneligen en resa. Gör dig själv en tjänst och införskaffa den snarast! Jag kommer inte behöva säga åt dig att pallra dig iväg till nästa konsert.
http://www.myspace.com/grandselmer
(OBS! Myspacen verkar tyvärr bara ha gamla låtar)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)