...och mitt projekt att upptäcka "nya" band bara fortsätter och fortsätter att misslyckas.
När jag kom hem idag hade jag fått ett kuvert och var lite nyfiken men inte så värst uppspelt, då jag inte beställt någonting eller väntade något kuvert...trodde JAG ja. När jag skulle öppna det råkade jag dock få syn på avsändaradressen och namnet "Robertson" klickade direkt i min hjärna.
Den gamle kanaljen hade skickat mig en skiva helt gratis (förmodligen genom ett missförstånd som lär redas ut när någon i bandet läser detta). För er som inte var på deras releasefest så blev alla exemplar av deras nya skiva fast i Polen några veckor så man fick betala en hundring och skriva upp sig på en lista och som tack för tålamodet fick man den både hemskickad med posten och en utlovad present. Presenten visade sig i mitt fall vara en bit av en av Robertsons sönderspelade trumstockar, vilket fucktiskt sammanfattar allt du behöver veta om bandet.
För er som inte har en aning om vad en Grand Selmer är så är Selmer ett gammalt saxofonmärke och för er som inte vet VILKA Grand Selmer är så är det kanske Göteborgs bästa rockband (Mist är pop/soul, S.O.B. är S.O.B, Zabaione är nedlagt och vad gäller mitt egna band "Why Are You Wearing That Stupid Man-suit?" så är det vanligare att bli inblandad i en trekant än se oss live).
För er som är för lata för att gå in på bandets myspace och lyssna så rör det sig om riktigt kompetent stonerrock där Queens Of The Stone-age är den mest uppenbara influensen.
Efter att ha sett dem live otaliga gånger är det väldigt kul att ha en riktig skiva (digipak dessutom, snyggt) att slänga på stereon och för första gången kunna läsa texterna i den tjusiga bookletten (som f ö innehåller nakenbilder på bandet, snacka om att "bjuda på sig själva"). Nu har jag inte hunnit lyssna igenom skivan mer än ett par gånger men jag känner igen många låtar och fastän de ofta låter väldigt mycket som Queens Of The Stone-age så slänger de in en massa annat godis minst lika ofta. Det bjuds på stämsång, snygga stämgitarrer a la Thin Lizzy ("You Never Listen") en handfull poppigare låtar, ett (för att citera Baloo) störtskönt instrumentalt spår i mitten av skivan (den helt underbara "Mark F"), den akustiska "Berlin" (hela bandet bodde f ö i Berlin ett tag) och gästinhopp från alla ifrån trummisens flickvän till Tony Jelenkovich från M.A.N. (på "Ass Attack", där även Birger Löfman från Destiny lägger extra trummor).
Sångaren Jonatan "Dencker" Denckers bakgrund som gammal punkslyngel märks i hans sång, som ger en schysst edge som gör att inte ens de mest poppiga stunderna känns för snygga och tillrättalagda och det här är som sagt första gången jag fått en chans att verkligen ta del av hans texter. Hans texter är en schysst blandning av det rockigt enkla med det poetiska. "Eyes dark as the sun is bright, the light shines in her eyes, dead sight but mind open wide, no wonder what the past has shown" sjunger han på första spåret In/Out. I slutet av låten uppmanar han lyssnaren att "don't you ever listen" och tillägger att "that's my religion". Punkaren Dencker har kanske blivit äldre, mognat, finslipat sina färdigheter och sin filosofi (nitjackan har t o m åkt av), men hjärtat är på samma ställe, etablissemanget får ingen kärlek av Dencker, VÄGRA ANPASSNING! GUBBE, DU KAN INTE KÖPA MIG!
Dencker är dock långt ifrån ensam om att få greppa micken. Även trummisen Pontus Robertson bidrar med sång, vilket han givetvis även gör live, utan att det går ut över vare sig taktfasthet, tonsäkerhet eller ren och skär råstyrka. Detta, ihop med hans showiga personlighet, gör att han live blir bandets de facto frontman, inte helt olikt (utan snarare väldigt likt) en viss Dave Grohl. Förutom den sjungande hulken som Pontus faktiskt är bakom trummorna så för även bandets melodiska sida tankarna till Foo Fighters.
Bassisten Hannes Waernelius får även han visa upp sin stämma både som leadsångare och när han lägger stämmor (hans gigantiska polisonger får en att tänka på en annan sjungande rockbassist: Lemmy Kilmister). Trots att detta är ett rockband med två gitarrister och där alla sjunger så får Hannes ta förvånansvärt mycket plats. I synnerhet live, där han utgör en stor del av ljudbilden. Han är en bassist från den gamla skolan, som aldrig skulle drömma om bara dubbla bastonerna i gitarristernas riff låt ut och låt in. Hannes är inte bara någon som gav upp gitarren för att "den där stora gitarren med bara 4 strängar på såg lättare ut", han är bassist på riktigt.
Låter det imponerande? Då har vi inte ens nämnt gitarristen Fredrik Wessberg, som sjunger absolut minst i bandet, men istället tar på sig rollen som leadgitarrist (även om begreppet "leadgitarrist" är ungefär lika flytande som "leadsångare" i Grand Selmer). Fredrik lyckas kombinera klassisk rockgitarr med mer moderna grepp och kreativt användande av effektpedaler. Några av hans många höjdpunkter är det instrumentela spåret "Mark F" (som i Fredrik?), som är min absoluta favorit på skivan, och sistanumret "Brothén" (som i Pontus Brothén, som gjort omslaget?), där det leks med delay och kontrollerad rundgång.
Live lyckas bandet faktiskt göra en cover på Prodigys "Invaders Must Die", som i princip låter som originalet. Fredrik får till precis rätt sound på melodislingan, Hannes får till basen så bra att man känner igen låten redan på introt och han är dessutom den som får skrika låtens titel i breaken. Pontus bankar på lika bra som alltid och Dencker lägger en riktigt tung och skitig gitarrmatta. Grand Selmer tycks klara av i princip vad som helst. Min bild av dem som "ett stonerrockband som låter exakt som Queens Of The Stone-age fast med aningen mindre hittiga refränger" har raserats totalt den senaste tiden. Grand Selmer har verkligen bemästrat hela spektrat. Ena stunden kan de sjunga refränger som "Everybody, follow me, to the russian factory" (en av mina favoriter som dock inte finns med på skivan), andra sjunger de "Impersonated by the sun, by our own entangled minds, well how do you like it, how do you like it now? They said she did it to herself, I couldn't help but to care, everybody else just stood and stared, they were frightened and scared" över en akustisk gitarr.
Live är de en urladdning utan dess like och skivan Tough Day Of Relief är sanneligen en resa. Gör dig själv en tjänst och införskaffa den snarast! Jag kommer inte behöva säga åt dig att pallra dig iväg till nästa konsert.
http://www.myspace.com/grandselmer
(OBS! Myspacen verkar tyvärr bara ha gamla låtar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar