Så har det äntligen blivit av...
Why Are (You Wearing That Stupid Man-suit?) har äntligen fått klart en demo.
Tanken var att det skulle bli en "skiva/EP", men det bidde en demo istället.
Så...bear with us, det är inte Abbey Road vi spelat in på.
Den finns i alla fall uppe på http://www.myspace.com/whyareyouwearing
Jag säger inget mer. Ni får lüssna.
Eller ok då, ni kan få samtliga texter...
1 - (There's No) Cure For Me
They're always trying to change you, change your ways
Trying to paint just everything with their shades of gray
(Painting everything...changing everything...
Discolor...discomfort...discontent...)
There is no cure for me
There is no cure for me
Stick your fingers in
You're only gonna get bitten
I'm the new cool disease
There just ain't no cure for me
There's nothing quite like the feeling of being used
There's nothing I hate more than an excuse
(gNiViGrOf Os GnIeB...nIw ReVeN lL'uOy WoNk uOy)
(Listen to me...you'll see)
There is no cure for me
There is no cure for me
Stick your fingers in
You're only gonna get bitten
I'm the new cool disease
There just ain't no cure for me
So don't you ever forget, while you're overground
You can always count on me to pull you down
Pull you down...
2 - (There's No) Turning Back
C'mon and take a peek through sewn up eyes
Bare feet on broken glass with no sound
C'mon and break a leg, you might just gain a head
Trip and miss the ground
There's no turning back
There's no turning your back
Just because you're paranoid
Doesn't mean that they're not after you
YOU're not like the other rats
Hey, lighten up! Here's a match!
Be the antagonist they chose
I'm laughing through my teeth
Smash all the useless bits
Carve a message where it hurts the most
There's no turning back
There's no turning your back
Just because you're paranoid
Doesn't mean that they're not after you
(I know that there's...there's no turning back)
Turning back...turning back...turning back...
(I know that there's there's no...)
Turning back...turning back...turning back...
(I know that there's no...)
3 - Fear Is The Answer
Take a deep breath and close your eyes
They no longer exist
Remember: Not in sight, not in mind
A sentimental laundry list
Fear, is the answer, keeping guilt away
Remember to enjoy the pain, before it's taken away
FEAR! Is the answer! (Keeping you in check)
CUT! Just like cancer! (Breathing down your neck)
See me dressed up in your hermelin morning gown
Decapitation is the best antidote to a frown
Fear, is the answer, keeps the flock in line
Protect your buoyancy, like fluid from your spine
FEAR! Is the answer! (Quiet like a slave)
DO! What they tell you! (You gotta be afraid)
I tried so hard to be like you
This is what I became
Whatever I've turned into
You're all just still the same
FEAR! Is the answer! (Keeping life more real)
DRAIN! All their power! (Why borrow when you can steal?)
It's the answer...It's the answer...It's the answer...
Keeping idea(l)s afloat
4 - Laughter Is The Medicine
Why is everything so easy for you?
Can't see through this point-of-view
Take a peek and I'm in too deep
Won't find happiness in eat-or-sleep
And all this time my biggest sin
Was just...giving?
Always knew I couldn't win
But no one ever told me...
Laughter is the medicine
Laughter is the medicine
In a world of vanity
Reality start kicking in
Thought you could hide yourself in...
...temporary sanity
Turn your face into clay
Stomach-pump your dreams away
(!eLbAcAlPeR oS eRa UoY !fO yTnElPa ErA sTnEdOr)
Truncate your thoughts and you can stay
Laughter is the medicine
Laughter is the medicine
In a world of vanity
Reality start kicking in
Thought you could hide yourself in...
...TEMPORARY SANITY
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAH-A-H-A-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHA-AHAHAHAH-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH-HA-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAH-HAHA-AHA-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH
HAHAHAHAHAHAHAHA-AHA-AH-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAH-H-HA-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHA-HAH-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHA-HAHA-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH
HAHAHAHAHAHAHAHAH-HAHAHA-HAHAHAHAHAHAHAHAHAAH
HAHAHAHAHAHAHAHA-HA-A-HA-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH
HAHAHAHAHAHAHAHA-HAHAH-HA-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH
HAHAHAHAHAHAHAH-HAHA--HAHA-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
fredag 11 november 2011
onsdag 25 maj 2011
On-topic: Kultur
Eftersom jag fortfarande inte har någonting konkret att lägga upp här och inte upptäckt något nytt lokalt band på sistone så tänkte jag skriva litegrann om min syn på begreppet "kultur" istället (inte så farligt off-topic, därav titeln).
För vissa är "kultur" att gå på museum och titta på tavlor eller att gå på operan och sitta där med en pamplett som förklarar hela handlingen eftersom det är omöjligt att urskilja några ord, även om man normalt förstår tyska i tal.
Jag anser dock inte att det där är kultur. När könsstympade någon senast sin dotter efter att ha inspirerats av en tavla Da Vinci gjort? Hur länge sedan var det någon kallade dig "bög" för att du inte är lika macho som männen i Odysséen? Hur ofta sker blodiga sammandrabbningar mellan anhängare av IF Montague och BK Capulet efter ett derby på stadsteatern?
När jag var på en spelning för ett par månader sedan träffade jag en dam med vilken jag visade mig ha en gemensam bekant. Hon skämdes litegrann för att hon imponerades av att han var så "påläst", eftersom man tydligen inte skulle imponeras av sådant när man tillhörde arbetarklassen menade hon (att hon var någon slags punk/crustare hjälpte väl inte heller).
Jag menade att det är ju sånt som gör att det blir klasskillnader, och att man själv borde utbilda sig (eftersom det i Sverige ändå är gratis att utbilda sig t o m på Universitetet), hellre än att se ned på utbildning. Jag vill minnas att hon höll med till viss del, men hon kommer förmodligen inte komma med inlägg där hon förespråkar/försvarar utbildning i framtida diskussioner med folk som tycker att "det är borgerligt att kunna saker".
Sådan segregering bland vita, etniskt svenska medelklassungdomar (bor du i villa eller har föräldrar som äger sin egen lägenhet är du tamejfan medelklass i mina ögon, MINST)...
Tänk dig att vara en homosexuell, muslimsk rappare...
Det spelar ingen roll hur öppensinnad din subkultur är. Tänk dig att du har ett band vars fanbase består av postfeministiska sXe-veganer (varav vissa - oavsett kön - rakar benen och sminkar sig - med icke djurtestat smink - när de skall gå på dina spelaningar). De har accepterat att din bassist röker, äter kött och tittar på porr, samt att trummisen har lite lätt bögnoja. "Oj, vilken öppensinnad publik vi har" tänker du, TILLS ni släpper er nästa skiva, där ni utvecklats musikaliskt (vilket kan vara svårt att undvika, då man kan bara göra så många variationer på samma gamla låt). Förutom er egna utveckling som musiker lägger din barndomsvän en rap i en vers mot slutet av skivan (eller kanske t o m på radiosingeln, som ni hoppas skall få en massa unga hip-hopfans att gå och köpa er skiva, där de övriga 18 spåren består av skränig rockmusik).
"SELLOUTS!" skriker fansen i kör redan när de får veta vart skivan är inspelad, vem som producerat den eller vilket bolag ni numer ligger på (eftersom erat gamla bolag bara kunde trycka upp 1000 ex av skivan och enbart distrubera den i Skandinavien och vissa delar av Tjeckoslovakien). Att anledningen till att ni varit såpass stilrena hittills ENBART berott på att skivbolaget vägrar låta er släppa någonting annat, att det större bolaget ni signat med låter er importera en mellotron från england och fixar Henry Rollins som kokar kaffe åt er, eller att Ian McKaye personligen sagt att er musik ger honom erektion och gör honom tårögd, bryr sig fansen inte om; Ni. Skall. Göra. Samma. Sak. Om. Och. Om. Igen... År. Ut. Och. År. In. Mannen på gatan vet alltid bäst.
Det senaste dygnet/dygnen har jag och flera, men framförallt en, bekant diskuterat hur man ser på svensk och utländsk (främst amerikansk) film och konstaterat att vissa bedömer svensk film annorlunda av en rad olika anledningar, bl a det faktum att den utspelas i Sverige och att man tar eller inte tar hänsyn till den svenska kulturen (och även språket). Vi hade lite olika åsikter om saken, men det verkar som att vi är överens om att det mycket är pga jantelagen som många fucktiskt gör skillnad på svensk och amerikansk film.
Detta fick mig att tänka på det faktum att jag arbetar med en rad olika seriemanus som utspelas i olika delar av världen (en av serierna kommer t o m utspelas i rymden i de senare avsnitten). En annan bekant som bor i Berlin menade att för att kunna göra en serie som utspelas där måste jag också ha bott där. Jag höll inte riktigt med. Visst, om den skulle handlat om väldigt typiska tyskar hade det kanske stämt, men nu kommer serien som utspelas i Berlin mest handla om en infödd tysk (eller tekniskt sett inte, då karaktären är adopterad från sydamerika), folk som är på besök eller jobbar där tillfälligt, samt några enstaka bifigurer som är med på någon sida var som mest. Dessutom är det bara ett "avsnitt" (om än ett rätt så långt sådant, eftersom det rör sig om en s k "grafisk roman") som utspelas i Berlin.
Då nyss nämnda serie (det är f ö den med arbetsnamnet "Golem"), förutom att vara extremt karaktärsdriven, innehålla mycket monologer, till stor del utspelas inomhus och vara förlagd till Berlin bl a för att jag skall slippa välja eller hitta på en svensk stad (där det finns spårvagnar, studieförbund och punkare som bor i villor) även fungerar som en slags bro mellan den ena karaktärens egna serie (där det skall läggas väldigt stor vikt på research om alla städer hon besöker som journalist) och deras senare, gemensamma äventyr där realism inte längre är en lika stor prioritet (varför tänker jag inte avslöja än)...
*andningspaus (för er som tycker att en 6 rader lång mening är i längsta laget)*
...är historien ett litet krypin för karaktärerna, ett ägg där man inte behöver sätta sig in i någon kultur eftersom det inte är det som är poängen. Deras gemensamma serie som utspelas efter denna kommer äga rum i en påhittad stad, dels för att "Golem" kommer innebära ett genrebyte för den kvinnliga huvudrollen och dels för att man skall kunna skriva friare och låta dem interagera med staden de bor i utan att behöva ta hänsyn till en massa saker.
Om man ändå kommer ersätta verkliga personer med påhittade (både genom att man ersätter den riktige borgmästaren med sin monokelbärande, madeiradrickande, påhittade ditto och att Gérard Depardieu tycks försvunnit från jordens yta, medan alla i serien känner till ens totalt uppdiktade franska filmstjärna från samma stad) och antingen försöka hitta verkliga platser som påminner om de man hittat på eller hitta på nya gator och stadsdelar, så kan man ju lika gärna hitta på en egen, fiktiv stad där man har full frihet. Och i ett land där den verkliga huvudstaden har ungefär samma befolkning som hela Sverige är det lite lättare att stoppa in en stad med någon miljon invånare eller mer, än att försöka få en stad, vars existens plötsligt höjer Sveriges invånarantal med hälften, att framstå som "hålan folk lämnar för att flytta till en storstad...t ex Uppsala".
I ärlighetens namn tror jag att det kan bli en mer intressant serie med påhittade karaktärer än en semi-fiktiv turistbroschyr eller skildring av en viss...vad var det för ord på K det här inlägget handlade om nu igen?
För att sammanfatta allt det här dravlet...
Kultur är vad som uppstår när du glömmer gammal mat i kylen.
Vissa kulturer är bättre än andra, t ex jästkulturer man använder till ölbryggning, eller bakteriekulturen i yoghurt.
Sedan har vi det andra K-ordet, konst.
Viss "konst" tycks finnas till för att representera en viss kultur (ungefär som att man skriver en reklamlåt för att folk skall komma ihåg att köpa just ditt företags tandkräm...se turistbroschyrliknelsen).
...men den riktigt stora konsten är den som utmanar och trotsar kulturen.
För vissa är "kultur" att gå på museum och titta på tavlor eller att gå på operan och sitta där med en pamplett som förklarar hela handlingen eftersom det är omöjligt att urskilja några ord, även om man normalt förstår tyska i tal.
Jag anser dock inte att det där är kultur. När könsstympade någon senast sin dotter efter att ha inspirerats av en tavla Da Vinci gjort? Hur länge sedan var det någon kallade dig "bög" för att du inte är lika macho som männen i Odysséen? Hur ofta sker blodiga sammandrabbningar mellan anhängare av IF Montague och BK Capulet efter ett derby på stadsteatern?
När jag var på en spelning för ett par månader sedan träffade jag en dam med vilken jag visade mig ha en gemensam bekant. Hon skämdes litegrann för att hon imponerades av att han var så "påläst", eftersom man tydligen inte skulle imponeras av sådant när man tillhörde arbetarklassen menade hon (att hon var någon slags punk/crustare hjälpte väl inte heller).
Jag menade att det är ju sånt som gör att det blir klasskillnader, och att man själv borde utbilda sig (eftersom det i Sverige ändå är gratis att utbilda sig t o m på Universitetet), hellre än att se ned på utbildning. Jag vill minnas att hon höll med till viss del, men hon kommer förmodligen inte komma med inlägg där hon förespråkar/försvarar utbildning i framtida diskussioner med folk som tycker att "det är borgerligt att kunna saker".
Sådan segregering bland vita, etniskt svenska medelklassungdomar (bor du i villa eller har föräldrar som äger sin egen lägenhet är du tamejfan medelklass i mina ögon, MINST)...
Tänk dig att vara en homosexuell, muslimsk rappare...
Det spelar ingen roll hur öppensinnad din subkultur är. Tänk dig att du har ett band vars fanbase består av postfeministiska sXe-veganer (varav vissa - oavsett kön - rakar benen och sminkar sig - med icke djurtestat smink - när de skall gå på dina spelaningar). De har accepterat att din bassist röker, äter kött och tittar på porr, samt att trummisen har lite lätt bögnoja. "Oj, vilken öppensinnad publik vi har" tänker du, TILLS ni släpper er nästa skiva, där ni utvecklats musikaliskt (vilket kan vara svårt att undvika, då man kan bara göra så många variationer på samma gamla låt). Förutom er egna utveckling som musiker lägger din barndomsvän en rap i en vers mot slutet av skivan (eller kanske t o m på radiosingeln, som ni hoppas skall få en massa unga hip-hopfans att gå och köpa er skiva, där de övriga 18 spåren består av skränig rockmusik).
"SELLOUTS!" skriker fansen i kör redan när de får veta vart skivan är inspelad, vem som producerat den eller vilket bolag ni numer ligger på (eftersom erat gamla bolag bara kunde trycka upp 1000 ex av skivan och enbart distrubera den i Skandinavien och vissa delar av Tjeckoslovakien). Att anledningen till att ni varit såpass stilrena hittills ENBART berott på att skivbolaget vägrar låta er släppa någonting annat, att det större bolaget ni signat med låter er importera en mellotron från england och fixar Henry Rollins som kokar kaffe åt er, eller att Ian McKaye personligen sagt att er musik ger honom erektion och gör honom tårögd, bryr sig fansen inte om; Ni. Skall. Göra. Samma. Sak. Om. Och. Om. Igen... År. Ut. Och. År. In. Mannen på gatan vet alltid bäst.
Det senaste dygnet/dygnen har jag och flera, men framförallt en, bekant diskuterat hur man ser på svensk och utländsk (främst amerikansk) film och konstaterat att vissa bedömer svensk film annorlunda av en rad olika anledningar, bl a det faktum att den utspelas i Sverige och att man tar eller inte tar hänsyn till den svenska kulturen (och även språket). Vi hade lite olika åsikter om saken, men det verkar som att vi är överens om att det mycket är pga jantelagen som många fucktiskt gör skillnad på svensk och amerikansk film.
Detta fick mig att tänka på det faktum att jag arbetar med en rad olika seriemanus som utspelas i olika delar av världen (en av serierna kommer t o m utspelas i rymden i de senare avsnitten). En annan bekant som bor i Berlin menade att för att kunna göra en serie som utspelas där måste jag också ha bott där. Jag höll inte riktigt med. Visst, om den skulle handlat om väldigt typiska tyskar hade det kanske stämt, men nu kommer serien som utspelas i Berlin mest handla om en infödd tysk (eller tekniskt sett inte, då karaktären är adopterad från sydamerika), folk som är på besök eller jobbar där tillfälligt, samt några enstaka bifigurer som är med på någon sida var som mest. Dessutom är det bara ett "avsnitt" (om än ett rätt så långt sådant, eftersom det rör sig om en s k "grafisk roman") som utspelas i Berlin.
Då nyss nämnda serie (det är f ö den med arbetsnamnet "Golem"), förutom att vara extremt karaktärsdriven, innehålla mycket monologer, till stor del utspelas inomhus och vara förlagd till Berlin bl a för att jag skall slippa välja eller hitta på en svensk stad (där det finns spårvagnar, studieförbund och punkare som bor i villor) även fungerar som en slags bro mellan den ena karaktärens egna serie (där det skall läggas väldigt stor vikt på research om alla städer hon besöker som journalist) och deras senare, gemensamma äventyr där realism inte längre är en lika stor prioritet (varför tänker jag inte avslöja än)...
*andningspaus (för er som tycker att en 6 rader lång mening är i längsta laget)*
...är historien ett litet krypin för karaktärerna, ett ägg där man inte behöver sätta sig in i någon kultur eftersom det inte är det som är poängen. Deras gemensamma serie som utspelas efter denna kommer äga rum i en påhittad stad, dels för att "Golem" kommer innebära ett genrebyte för den kvinnliga huvudrollen och dels för att man skall kunna skriva friare och låta dem interagera med staden de bor i utan att behöva ta hänsyn till en massa saker.
Om man ändå kommer ersätta verkliga personer med påhittade (både genom att man ersätter den riktige borgmästaren med sin monokelbärande, madeiradrickande, påhittade ditto och att Gérard Depardieu tycks försvunnit från jordens yta, medan alla i serien känner till ens totalt uppdiktade franska filmstjärna från samma stad) och antingen försöka hitta verkliga platser som påminner om de man hittat på eller hitta på nya gator och stadsdelar, så kan man ju lika gärna hitta på en egen, fiktiv stad där man har full frihet. Och i ett land där den verkliga huvudstaden har ungefär samma befolkning som hela Sverige är det lite lättare att stoppa in en stad med någon miljon invånare eller mer, än att försöka få en stad, vars existens plötsligt höjer Sveriges invånarantal med hälften, att framstå som "hålan folk lämnar för att flytta till en storstad...t ex Uppsala".
I ärlighetens namn tror jag att det kan bli en mer intressant serie med påhittade karaktärer än en semi-fiktiv turistbroschyr eller skildring av en viss...vad var det för ord på K det här inlägget handlade om nu igen?
För att sammanfatta allt det här dravlet...
Kultur är vad som uppstår när du glömmer gammal mat i kylen.
Vissa kulturer är bättre än andra, t ex jästkulturer man använder till ölbryggning, eller bakteriekulturen i yoghurt.
Sedan har vi det andra K-ordet, konst.
Viss "konst" tycks finnas till för att representera en viss kultur (ungefär som att man skriver en reklamlåt för att folk skall komma ihåg att köpa just ditt företags tandkräm...se turistbroschyrliknelsen).
...men den riktigt stora konsten är den som utmanar och trotsar kulturen.
lördag 14 maj 2011
Projekt: Hitta lokala musikfränder #3 - Grand Selmer
...och mitt projekt att upptäcka "nya" band bara fortsätter och fortsätter att misslyckas.
När jag kom hem idag hade jag fått ett kuvert och var lite nyfiken men inte så värst uppspelt, då jag inte beställt någonting eller väntade något kuvert...trodde JAG ja. När jag skulle öppna det råkade jag dock få syn på avsändaradressen och namnet "Robertson" klickade direkt i min hjärna.
Den gamle kanaljen hade skickat mig en skiva helt gratis (förmodligen genom ett missförstånd som lär redas ut när någon i bandet läser detta). För er som inte var på deras releasefest så blev alla exemplar av deras nya skiva fast i Polen några veckor så man fick betala en hundring och skriva upp sig på en lista och som tack för tålamodet fick man den både hemskickad med posten och en utlovad present. Presenten visade sig i mitt fall vara en bit av en av Robertsons sönderspelade trumstockar, vilket fucktiskt sammanfattar allt du behöver veta om bandet.
För er som inte har en aning om vad en Grand Selmer är så är Selmer ett gammalt saxofonmärke och för er som inte vet VILKA Grand Selmer är så är det kanske Göteborgs bästa rockband (Mist är pop/soul, S.O.B. är S.O.B, Zabaione är nedlagt och vad gäller mitt egna band "Why Are You Wearing That Stupid Man-suit?" så är det vanligare att bli inblandad i en trekant än se oss live).
För er som är för lata för att gå in på bandets myspace och lyssna så rör det sig om riktigt kompetent stonerrock där Queens Of The Stone-age är den mest uppenbara influensen.
Efter att ha sett dem live otaliga gånger är det väldigt kul att ha en riktig skiva (digipak dessutom, snyggt) att slänga på stereon och för första gången kunna läsa texterna i den tjusiga bookletten (som f ö innehåller nakenbilder på bandet, snacka om att "bjuda på sig själva"). Nu har jag inte hunnit lyssna igenom skivan mer än ett par gånger men jag känner igen många låtar och fastän de ofta låter väldigt mycket som Queens Of The Stone-age så slänger de in en massa annat godis minst lika ofta. Det bjuds på stämsång, snygga stämgitarrer a la Thin Lizzy ("You Never Listen") en handfull poppigare låtar, ett (för att citera Baloo) störtskönt instrumentalt spår i mitten av skivan (den helt underbara "Mark F"), den akustiska "Berlin" (hela bandet bodde f ö i Berlin ett tag) och gästinhopp från alla ifrån trummisens flickvän till Tony Jelenkovich från M.A.N. (på "Ass Attack", där även Birger Löfman från Destiny lägger extra trummor).
Sångaren Jonatan "Dencker" Denckers bakgrund som gammal punkslyngel märks i hans sång, som ger en schysst edge som gör att inte ens de mest poppiga stunderna känns för snygga och tillrättalagda och det här är som sagt första gången jag fått en chans att verkligen ta del av hans texter. Hans texter är en schysst blandning av det rockigt enkla med det poetiska. "Eyes dark as the sun is bright, the light shines in her eyes, dead sight but mind open wide, no wonder what the past has shown" sjunger han på första spåret In/Out. I slutet av låten uppmanar han lyssnaren att "don't you ever listen" och tillägger att "that's my religion". Punkaren Dencker har kanske blivit äldre, mognat, finslipat sina färdigheter och sin filosofi (nitjackan har t o m åkt av), men hjärtat är på samma ställe, etablissemanget får ingen kärlek av Dencker, VÄGRA ANPASSNING! GUBBE, DU KAN INTE KÖPA MIG!
Dencker är dock långt ifrån ensam om att få greppa micken. Även trummisen Pontus Robertson bidrar med sång, vilket han givetvis även gör live, utan att det går ut över vare sig taktfasthet, tonsäkerhet eller ren och skär råstyrka. Detta, ihop med hans showiga personlighet, gör att han live blir bandets de facto frontman, inte helt olikt (utan snarare väldigt likt) en viss Dave Grohl. Förutom den sjungande hulken som Pontus faktiskt är bakom trummorna så för även bandets melodiska sida tankarna till Foo Fighters.
Bassisten Hannes Waernelius får även han visa upp sin stämma både som leadsångare och när han lägger stämmor (hans gigantiska polisonger får en att tänka på en annan sjungande rockbassist: Lemmy Kilmister). Trots att detta är ett rockband med två gitarrister och där alla sjunger så får Hannes ta förvånansvärt mycket plats. I synnerhet live, där han utgör en stor del av ljudbilden. Han är en bassist från den gamla skolan, som aldrig skulle drömma om bara dubbla bastonerna i gitarristernas riff låt ut och låt in. Hannes är inte bara någon som gav upp gitarren för att "den där stora gitarren med bara 4 strängar på såg lättare ut", han är bassist på riktigt.
Låter det imponerande? Då har vi inte ens nämnt gitarristen Fredrik Wessberg, som sjunger absolut minst i bandet, men istället tar på sig rollen som leadgitarrist (även om begreppet "leadgitarrist" är ungefär lika flytande som "leadsångare" i Grand Selmer). Fredrik lyckas kombinera klassisk rockgitarr med mer moderna grepp och kreativt användande av effektpedaler. Några av hans många höjdpunkter är det instrumentela spåret "Mark F" (som i Fredrik?), som är min absoluta favorit på skivan, och sistanumret "Brothén" (som i Pontus Brothén, som gjort omslaget?), där det leks med delay och kontrollerad rundgång.
Live lyckas bandet faktiskt göra en cover på Prodigys "Invaders Must Die", som i princip låter som originalet. Fredrik får till precis rätt sound på melodislingan, Hannes får till basen så bra att man känner igen låten redan på introt och han är dessutom den som får skrika låtens titel i breaken. Pontus bankar på lika bra som alltid och Dencker lägger en riktigt tung och skitig gitarrmatta. Grand Selmer tycks klara av i princip vad som helst. Min bild av dem som "ett stonerrockband som låter exakt som Queens Of The Stone-age fast med aningen mindre hittiga refränger" har raserats totalt den senaste tiden. Grand Selmer har verkligen bemästrat hela spektrat. Ena stunden kan de sjunga refränger som "Everybody, follow me, to the russian factory" (en av mina favoriter som dock inte finns med på skivan), andra sjunger de "Impersonated by the sun, by our own entangled minds, well how do you like it, how do you like it now? They said she did it to herself, I couldn't help but to care, everybody else just stood and stared, they were frightened and scared" över en akustisk gitarr.
Live är de en urladdning utan dess like och skivan Tough Day Of Relief är sanneligen en resa. Gör dig själv en tjänst och införskaffa den snarast! Jag kommer inte behöva säga åt dig att pallra dig iväg till nästa konsert.
http://www.myspace.com/grandselmer
(OBS! Myspacen verkar tyvärr bara ha gamla låtar)
När jag kom hem idag hade jag fått ett kuvert och var lite nyfiken men inte så värst uppspelt, då jag inte beställt någonting eller väntade något kuvert...trodde JAG ja. När jag skulle öppna det råkade jag dock få syn på avsändaradressen och namnet "Robertson" klickade direkt i min hjärna.
Den gamle kanaljen hade skickat mig en skiva helt gratis (förmodligen genom ett missförstånd som lär redas ut när någon i bandet läser detta). För er som inte var på deras releasefest så blev alla exemplar av deras nya skiva fast i Polen några veckor så man fick betala en hundring och skriva upp sig på en lista och som tack för tålamodet fick man den både hemskickad med posten och en utlovad present. Presenten visade sig i mitt fall vara en bit av en av Robertsons sönderspelade trumstockar, vilket fucktiskt sammanfattar allt du behöver veta om bandet.
För er som inte har en aning om vad en Grand Selmer är så är Selmer ett gammalt saxofonmärke och för er som inte vet VILKA Grand Selmer är så är det kanske Göteborgs bästa rockband (Mist är pop/soul, S.O.B. är S.O.B, Zabaione är nedlagt och vad gäller mitt egna band "Why Are You Wearing That Stupid Man-suit?" så är det vanligare att bli inblandad i en trekant än se oss live).
För er som är för lata för att gå in på bandets myspace och lyssna så rör det sig om riktigt kompetent stonerrock där Queens Of The Stone-age är den mest uppenbara influensen.
Efter att ha sett dem live otaliga gånger är det väldigt kul att ha en riktig skiva (digipak dessutom, snyggt) att slänga på stereon och för första gången kunna läsa texterna i den tjusiga bookletten (som f ö innehåller nakenbilder på bandet, snacka om att "bjuda på sig själva"). Nu har jag inte hunnit lyssna igenom skivan mer än ett par gånger men jag känner igen många låtar och fastän de ofta låter väldigt mycket som Queens Of The Stone-age så slänger de in en massa annat godis minst lika ofta. Det bjuds på stämsång, snygga stämgitarrer a la Thin Lizzy ("You Never Listen") en handfull poppigare låtar, ett (för att citera Baloo) störtskönt instrumentalt spår i mitten av skivan (den helt underbara "Mark F"), den akustiska "Berlin" (hela bandet bodde f ö i Berlin ett tag) och gästinhopp från alla ifrån trummisens flickvän till Tony Jelenkovich från M.A.N. (på "Ass Attack", där även Birger Löfman från Destiny lägger extra trummor).
Sångaren Jonatan "Dencker" Denckers bakgrund som gammal punkslyngel märks i hans sång, som ger en schysst edge som gör att inte ens de mest poppiga stunderna känns för snygga och tillrättalagda och det här är som sagt första gången jag fått en chans att verkligen ta del av hans texter. Hans texter är en schysst blandning av det rockigt enkla med det poetiska. "Eyes dark as the sun is bright, the light shines in her eyes, dead sight but mind open wide, no wonder what the past has shown" sjunger han på första spåret In/Out. I slutet av låten uppmanar han lyssnaren att "don't you ever listen" och tillägger att "that's my religion". Punkaren Dencker har kanske blivit äldre, mognat, finslipat sina färdigheter och sin filosofi (nitjackan har t o m åkt av), men hjärtat är på samma ställe, etablissemanget får ingen kärlek av Dencker, VÄGRA ANPASSNING! GUBBE, DU KAN INTE KÖPA MIG!
Dencker är dock långt ifrån ensam om att få greppa micken. Även trummisen Pontus Robertson bidrar med sång, vilket han givetvis även gör live, utan att det går ut över vare sig taktfasthet, tonsäkerhet eller ren och skär råstyrka. Detta, ihop med hans showiga personlighet, gör att han live blir bandets de facto frontman, inte helt olikt (utan snarare väldigt likt) en viss Dave Grohl. Förutom den sjungande hulken som Pontus faktiskt är bakom trummorna så för även bandets melodiska sida tankarna till Foo Fighters.
Bassisten Hannes Waernelius får även han visa upp sin stämma både som leadsångare och när han lägger stämmor (hans gigantiska polisonger får en att tänka på en annan sjungande rockbassist: Lemmy Kilmister). Trots att detta är ett rockband med två gitarrister och där alla sjunger så får Hannes ta förvånansvärt mycket plats. I synnerhet live, där han utgör en stor del av ljudbilden. Han är en bassist från den gamla skolan, som aldrig skulle drömma om bara dubbla bastonerna i gitarristernas riff låt ut och låt in. Hannes är inte bara någon som gav upp gitarren för att "den där stora gitarren med bara 4 strängar på såg lättare ut", han är bassist på riktigt.
Låter det imponerande? Då har vi inte ens nämnt gitarristen Fredrik Wessberg, som sjunger absolut minst i bandet, men istället tar på sig rollen som leadgitarrist (även om begreppet "leadgitarrist" är ungefär lika flytande som "leadsångare" i Grand Selmer). Fredrik lyckas kombinera klassisk rockgitarr med mer moderna grepp och kreativt användande av effektpedaler. Några av hans många höjdpunkter är det instrumentela spåret "Mark F" (som i Fredrik?), som är min absoluta favorit på skivan, och sistanumret "Brothén" (som i Pontus Brothén, som gjort omslaget?), där det leks med delay och kontrollerad rundgång.
Live lyckas bandet faktiskt göra en cover på Prodigys "Invaders Must Die", som i princip låter som originalet. Fredrik får till precis rätt sound på melodislingan, Hannes får till basen så bra att man känner igen låten redan på introt och han är dessutom den som får skrika låtens titel i breaken. Pontus bankar på lika bra som alltid och Dencker lägger en riktigt tung och skitig gitarrmatta. Grand Selmer tycks klara av i princip vad som helst. Min bild av dem som "ett stonerrockband som låter exakt som Queens Of The Stone-age fast med aningen mindre hittiga refränger" har raserats totalt den senaste tiden. Grand Selmer har verkligen bemästrat hela spektrat. Ena stunden kan de sjunga refränger som "Everybody, follow me, to the russian factory" (en av mina favoriter som dock inte finns med på skivan), andra sjunger de "Impersonated by the sun, by our own entangled minds, well how do you like it, how do you like it now? They said she did it to herself, I couldn't help but to care, everybody else just stood and stared, they were frightened and scared" över en akustisk gitarr.
Live är de en urladdning utan dess like och skivan Tough Day Of Relief är sanneligen en resa. Gör dig själv en tjänst och införskaffa den snarast! Jag kommer inte behöva säga åt dig att pallra dig iväg till nästa konsert.
http://www.myspace.com/grandselmer
(OBS! Myspacen verkar tyvärr bara ha gamla låtar)
måndag 24 januari 2011
Projekt: Hitta lokala musikfränder #2 - SOB Pariassound
Trots att - enligt min egen uppskattning - mer än var tusende Göteborgare har ett band, så verkar det som att de enda band jag verkligen fastnat för består av vänner och bekanta.
Dock finns det ETT undantag: SOB Pariassound, även kända som enbart S.O.B. [äss ou bi] i folkmun (punkterna verkar saknas i det officiella bandnamnet men lever kvar i t ex låttitlar).
Detta är ett band som funnits ända sedan 1993, varit med om ett heroinrelaterat dödsfall och fortfarande inte blivit signade. DOCK anses de av många vara Göteborgs i särklass bästa band (signat som osignat) och uppslutningen på deras konserter vittnar om detta. Det är få osignade band som drar en sådan publik utanför sin bekantskapskrets och alla som sett dem live vet precis varför.
När jag såg dem live första gången (någon gång kring senaste sekelskiftet på en parkeringsplats eller dylikt på Backaplan i Göteborg) minns jag dem som en trio (även om den nuvarande bassisten var med på scen, dock med enda uppgift att sitta och äta nudlar). Idag är gruppen en kvartett, men kärnan är fortfarande trummor, bas och gitarr/sång. Syntharen/trumpetaren Maestro har ganska många partier där han är helt tyst, såväl live som på skiva, men just därför märks hans insatser extra mycket.
Ni som fortfarande inte lyckats lista ut vad för slags musik denna eminenta kvartett spelar behöver inte ha dåligt samvete, för det här är sannerligen ett band som gör skäl för namnet "Pariassound". Så låt oss ge oss in på musiken...
Skivan (som verkar vara en slags best-of, med nya versioner av låtar från de senaste åren), börjar med "Parias Lullaby". Det är rent och skärt oväsen och sedan börjar någon slags groove ta form som består till viss del av rundgång (?), men bara ett par sekunder in i låten börjar versen, som består av pukor, en enkel men ondskefull, malande basgång, ett par fallande, olycksbådande toner från trumpeten, ett par korta toner ur ett underligt ackord här och där i början av varje takt från gitarren (ungefär som någon slags slagverk i stil med gurka eller dylikt) och minst sagt hysterisk sång (han sjunger på engelska men det kunde egentligen varit vilket språk som helst, texthäfte saknas dessutom). Efter oljudsintrot känns det här partiet förvånansvärt svängigt på samma hypnotiska sätt som när ett stort band börjar spela det där albumspåret den gemene mannen inte känner till men som likväl är en stor publikfavorit.
Sedan försvinner trumpeten och gitarren börjar mangla loss på ett dissonant ackord innan rytmen börjar bli väldigt fragmentarisk och bandet ägnar sig åt schizofrent pendlande mellan en gullig ackordföljd och de konstiga rytmerna där de gulliga ackorden totalt slits sönder. Sedan får trumpeten spela en melodi och efter ett par takter hakar sångaren på. Sedan är det dags för det första taktarts/tempobytet och det är svårt att beskriva vad det egentligen låter som (dock ger bandet oss lite hjälp på ett minst sagt humoristiskt sätt senare på skivan, men låt oss återkomma till detta senare). Sedan börjar det hända så mycket saker på så kort tid att jag inte ens tänker försöka beskriva vad som händer de kommande 20 sekundrarna men de sista ca 10 sekundrarna av låten påminner om någon slags reggae.
Låt oss nu stanna upp en stund och klargöra ett par saker...
1. Vi har inte hunnit längre än låt nummer ett.
2. Det har inte gått mer än 2 minuter och 27 sekunder, vilket ungefär är strax över medianlängden på skivan (13 av 24 spår, de 2 hemliga inräknade, är kortare och det ena av de hemliga är längre).
3. Det kommer fortsätta såhär hela skivan.
4. Det GÅR inte att hålla den här recensionen kort. (De lyckades inte ens hålla skivan kort, trots att vissa låter klockar in under en minut) Bare with me!
Trots att det verkar vara en näst intill omöjlig uppgift att försöka klassifiera den här musiken så märks det ofta att medlemmarna spelat olika typer av punk/hardcore/etc och vissa partier skulle kunna vara vanlig (jaja, allting är relativt) punk. Om man jämför musiken på den här skivan med deras äldre låtar (från ca 10 år tillbaka) så påminner de väldigt mycket som Dillinger Escape Plan, fast med inslag av äldre Mr Bungle (speciellt på de 2 sista spåren innan de inte så hemliga). "I did very much bort myself last night", bjuder på allt ifrån löjligt snyggt bossa-piano till väldigt tjusig ska mellan oljudet och trumpeten under första minuten i westerndoftande surfnumret "Do The Bat" känns som tagna direkt från Mr Bungles gamla demos.
En intressant grej är att trots att bandet trycker in så mycket de bara kan i varenda låt (varav endast 2 st är längre än 3 minuter långa), lyckas de ändå variera sig rätt så stort från låt till låt och man kan nästan dela in skivan i olika delar. Efter spår 16, "Dregmaersk" (en näst intill renodlad hardcorelåt, sånär som på de låga falsettkörerna i refrängen), plockar SOB fram den akustiska gitarren, gurkan, gulliga basgångar och sångaren sjunger rent och fint...i över en halv minut åt gången. "Happy like a plant" börjar med ett skatepunk/hc-intro men saker och ting blir snabbt konstiga igen...väldigt konstiga, innan en jättegullig refräng med trumpet och sedvanligt flamsig sång (som dock är lättare att sjunga med i än vanligt och t o m ganska svår att INTE sjunga med i).
Sedan kommer en av mina personliga favoriter (titelmässigt om inte annat), "12345789 (what happened to number 5?)". Trots att man borde vara van vid allt genrehoppande, taktartsbyten mitt i låtar, osv, osv, osv, känns den här låten som en av de mest avvikande, kanske för att varje parti är hyfsat långt och det kan vara en av de låtar som känns minst...ja, i brist på bättre ord, flamsig, samt att de ger sig in på områden de låtit bli på resten av skivan.
Sedan får vi "S.O.B. Around the world", som jag TROR (svårt att höra, men man börjar lära sig 20 spår in i skivan) är sjungen på ett eller flera påhittade språk och (förmodligen) skall symbolisera ett par olika länder/världsdelar i stil med östeuropa (?), kina, spanien, USA (?), afrika. Sedan är det bara 2 spår kvar (som jag nämnt innan: "I did very much bort myself last night" och "Do the bat", som f ö ger skivan en utsökt, mellankolisk och cinematisk avslutning).
Men att skivan är slut hindrar inte våra vänner. Faktum är att de inte ens bryr sig om att stoppa in någon tystnad efter sista låten innan de hemliga spåren, som mest är hemliga i den bemärkelsen att de inte står med på baksidan av skivan (det verkar inte finnas någon plats över för dem heller). Det som skiljer de här spåren från resten av skivan (förutom det faktum att de är "hemliga"), är att de varken har trummor, bas, gitarr, sång eller trumpet (och inte vanlig synth heller för den delen). Det är nämligen remixer (får man väl kalla det) på "12345789 (what happened to number 5?)" och "Electric whip", gjorda helt och hållet med Nintendo 8-bitarsljud (det var det här lilla självironiska skämtet jag nämnde tidigare). Framförallt den tidigare får en att inse hur mycket bandets musik påminner om gammal Nintendomusik rent kompositionsmässigt.
Det tog mig ett par lyssningar innan jag lyckades identifiera vilka låtar det var bandet gjort Nintendoversioner av, vilket även visar på en av S.O.Bs få brister, eftersom många låtar låter ungefär likadant (framförallt under första halvan av skivan, under andra halvan börjar de dra iväg åt flera olika håll samtidigt, stanna kvar lite längre på vissa partier och göra med gradvis övergångar, vilket bara är en fröjd för öronen). Fast å andra sidan är det här inte musik som någon förväntas ta in redan vid första lyssningen (det är trots allt 22 spår på skivan, exklusive bonusspåren) och att man överhuvudtaget känner igen Nintendolåtarna efter någon enstaka genomlyssning av skivan visar bara hur duktiga S.O.B. är.
Det är dessutom det här som är storheten i SOB Pariassound. Man förväntas inte nödvändigtvis koppla ihop låttitlar som "I didn't believe it but one day in dec 2004... (1+1=3)" med de Frankensteinska monster till låtar som killarna i S.O.B. kokat ihop. Live blir det här extra tydligt. Du behöver aldrig ha hört bandet förut för att uppskatta dem live. Det är praktiskt taget omöjligt att inte dras med i energin och du behöver inte ens vara något stort fan av experimentell eller "svår" musik, eftersom de är lika samspelta, hårda och intensiva som ett riktigt bra punk/hardcore-band och punken är aldrig långt borta (ibland bjuder de t o m på riktigt svängig pop, nästan utan någon som helst fokus på sången, vilket passar utmärkt live, när folk ändå inte kan texterna).
Om S.O.B. har någon brist så har det ingenting med själva musiken att göra, utan snarare med marknadsföring. Under sina 17, snart 18 år som band har de lyckats skaffa på sig ett antal fans och de få gånger de spelar live är det något av en happening. Dock verkar de inte helt medvetna om hur många totala främlingar som dyker upp på deras konserter enbart för deras skull (förmodligen tror de att folk är där för att se de andra banden och tycker det är kul att folk stannat kvar tills de börjat spela).
Det är inte varje dag man får en chans att se ett band som det här så om du någonsin får chansen så ta den! Bandet har trots allt redan drabbats av ett dödsfall och det är ytterst ovanligt att ett osignat band håller på i 20 år. Därför uppmanar jag alla att stödja SOB Pariassound och de är dessutom trevliga personer så dra er inte för att stå längst fram vid scenen och/eller att prata med dem efteråt och visa er uppskattning för Göteborgs kanske bästa och utan tvekan mest unika band.
http:/www.myspace.com/sobpariassound
Dock finns det ETT undantag: SOB Pariassound, även kända som enbart S.O.B. [äss ou bi] i folkmun (punkterna verkar saknas i det officiella bandnamnet men lever kvar i t ex låttitlar).
Detta är ett band som funnits ända sedan 1993, varit med om ett heroinrelaterat dödsfall och fortfarande inte blivit signade. DOCK anses de av många vara Göteborgs i särklass bästa band (signat som osignat) och uppslutningen på deras konserter vittnar om detta. Det är få osignade band som drar en sådan publik utanför sin bekantskapskrets och alla som sett dem live vet precis varför.
När jag såg dem live första gången (någon gång kring senaste sekelskiftet på en parkeringsplats eller dylikt på Backaplan i Göteborg) minns jag dem som en trio (även om den nuvarande bassisten var med på scen, dock med enda uppgift att sitta och äta nudlar). Idag är gruppen en kvartett, men kärnan är fortfarande trummor, bas och gitarr/sång. Syntharen/trumpetaren Maestro har ganska många partier där han är helt tyst, såväl live som på skiva, men just därför märks hans insatser extra mycket.
Ni som fortfarande inte lyckats lista ut vad för slags musik denna eminenta kvartett spelar behöver inte ha dåligt samvete, för det här är sannerligen ett band som gör skäl för namnet "Pariassound". Så låt oss ge oss in på musiken...
Skivan (som verkar vara en slags best-of, med nya versioner av låtar från de senaste åren), börjar med "Parias Lullaby". Det är rent och skärt oväsen och sedan börjar någon slags groove ta form som består till viss del av rundgång (?), men bara ett par sekunder in i låten börjar versen, som består av pukor, en enkel men ondskefull, malande basgång, ett par fallande, olycksbådande toner från trumpeten, ett par korta toner ur ett underligt ackord här och där i början av varje takt från gitarren (ungefär som någon slags slagverk i stil med gurka eller dylikt) och minst sagt hysterisk sång (han sjunger på engelska men det kunde egentligen varit vilket språk som helst, texthäfte saknas dessutom). Efter oljudsintrot känns det här partiet förvånansvärt svängigt på samma hypnotiska sätt som när ett stort band börjar spela det där albumspåret den gemene mannen inte känner till men som likväl är en stor publikfavorit.
Sedan försvinner trumpeten och gitarren börjar mangla loss på ett dissonant ackord innan rytmen börjar bli väldigt fragmentarisk och bandet ägnar sig åt schizofrent pendlande mellan en gullig ackordföljd och de konstiga rytmerna där de gulliga ackorden totalt slits sönder. Sedan får trumpeten spela en melodi och efter ett par takter hakar sångaren på. Sedan är det dags för det första taktarts/tempobytet och det är svårt att beskriva vad det egentligen låter som (dock ger bandet oss lite hjälp på ett minst sagt humoristiskt sätt senare på skivan, men låt oss återkomma till detta senare). Sedan börjar det hända så mycket saker på så kort tid att jag inte ens tänker försöka beskriva vad som händer de kommande 20 sekundrarna men de sista ca 10 sekundrarna av låten påminner om någon slags reggae.
Låt oss nu stanna upp en stund och klargöra ett par saker...
1. Vi har inte hunnit längre än låt nummer ett.
2. Det har inte gått mer än 2 minuter och 27 sekunder, vilket ungefär är strax över medianlängden på skivan (13 av 24 spår, de 2 hemliga inräknade, är kortare och det ena av de hemliga är längre).
3. Det kommer fortsätta såhär hela skivan.
4. Det GÅR inte att hålla den här recensionen kort. (De lyckades inte ens hålla skivan kort, trots att vissa låter klockar in under en minut) Bare with me!
Trots att det verkar vara en näst intill omöjlig uppgift att försöka klassifiera den här musiken så märks det ofta att medlemmarna spelat olika typer av punk/hardcore/etc och vissa partier skulle kunna vara vanlig (jaja, allting är relativt) punk. Om man jämför musiken på den här skivan med deras äldre låtar (från ca 10 år tillbaka) så påminner de väldigt mycket som Dillinger Escape Plan, fast med inslag av äldre Mr Bungle (speciellt på de 2 sista spåren innan de inte så hemliga). "I did very much bort myself last night", bjuder på allt ifrån löjligt snyggt bossa-piano till väldigt tjusig ska mellan oljudet och trumpeten under första minuten i westerndoftande surfnumret "Do The Bat" känns som tagna direkt från Mr Bungles gamla demos.
En intressant grej är att trots att bandet trycker in så mycket de bara kan i varenda låt (varav endast 2 st är längre än 3 minuter långa), lyckas de ändå variera sig rätt så stort från låt till låt och man kan nästan dela in skivan i olika delar. Efter spår 16, "Dregmaersk" (en näst intill renodlad hardcorelåt, sånär som på de låga falsettkörerna i refrängen), plockar SOB fram den akustiska gitarren, gurkan, gulliga basgångar och sångaren sjunger rent och fint...i över en halv minut åt gången. "Happy like a plant" börjar med ett skatepunk/hc-intro men saker och ting blir snabbt konstiga igen...väldigt konstiga, innan en jättegullig refräng med trumpet och sedvanligt flamsig sång (som dock är lättare att sjunga med i än vanligt och t o m ganska svår att INTE sjunga med i).
Sedan kommer en av mina personliga favoriter (titelmässigt om inte annat), "12345789 (what happened to number 5?)". Trots att man borde vara van vid allt genrehoppande, taktartsbyten mitt i låtar, osv, osv, osv, känns den här låten som en av de mest avvikande, kanske för att varje parti är hyfsat långt och det kan vara en av de låtar som känns minst...ja, i brist på bättre ord, flamsig, samt att de ger sig in på områden de låtit bli på resten av skivan.
Sedan får vi "S.O.B. Around the world", som jag TROR (svårt att höra, men man börjar lära sig 20 spår in i skivan) är sjungen på ett eller flera påhittade språk och (förmodligen) skall symbolisera ett par olika länder/världsdelar i stil med östeuropa (?), kina, spanien, USA (?), afrika. Sedan är det bara 2 spår kvar (som jag nämnt innan: "I did very much bort myself last night" och "Do the bat", som f ö ger skivan en utsökt, mellankolisk och cinematisk avslutning).
Men att skivan är slut hindrar inte våra vänner. Faktum är att de inte ens bryr sig om att stoppa in någon tystnad efter sista låten innan de hemliga spåren, som mest är hemliga i den bemärkelsen att de inte står med på baksidan av skivan (det verkar inte finnas någon plats över för dem heller). Det som skiljer de här spåren från resten av skivan (förutom det faktum att de är "hemliga"), är att de varken har trummor, bas, gitarr, sång eller trumpet (och inte vanlig synth heller för den delen). Det är nämligen remixer (får man väl kalla det) på "12345789 (what happened to number 5?)" och "Electric whip", gjorda helt och hållet med Nintendo 8-bitarsljud (det var det här lilla självironiska skämtet jag nämnde tidigare). Framförallt den tidigare får en att inse hur mycket bandets musik påminner om gammal Nintendomusik rent kompositionsmässigt.
Det tog mig ett par lyssningar innan jag lyckades identifiera vilka låtar det var bandet gjort Nintendoversioner av, vilket även visar på en av S.O.Bs få brister, eftersom många låtar låter ungefär likadant (framförallt under första halvan av skivan, under andra halvan börjar de dra iväg åt flera olika håll samtidigt, stanna kvar lite längre på vissa partier och göra med gradvis övergångar, vilket bara är en fröjd för öronen). Fast å andra sidan är det här inte musik som någon förväntas ta in redan vid första lyssningen (det är trots allt 22 spår på skivan, exklusive bonusspåren) och att man överhuvudtaget känner igen Nintendolåtarna efter någon enstaka genomlyssning av skivan visar bara hur duktiga S.O.B. är.
Det är dessutom det här som är storheten i SOB Pariassound. Man förväntas inte nödvändigtvis koppla ihop låttitlar som "I didn't believe it but one day in dec 2004... (1+1=3)" med de Frankensteinska monster till låtar som killarna i S.O.B. kokat ihop. Live blir det här extra tydligt. Du behöver aldrig ha hört bandet förut för att uppskatta dem live. Det är praktiskt taget omöjligt att inte dras med i energin och du behöver inte ens vara något stort fan av experimentell eller "svår" musik, eftersom de är lika samspelta, hårda och intensiva som ett riktigt bra punk/hardcore-band och punken är aldrig långt borta (ibland bjuder de t o m på riktigt svängig pop, nästan utan någon som helst fokus på sången, vilket passar utmärkt live, när folk ändå inte kan texterna).
Om S.O.B. har någon brist så har det ingenting med själva musiken att göra, utan snarare med marknadsföring. Under sina 17, snart 18 år som band har de lyckats skaffa på sig ett antal fans och de få gånger de spelar live är det något av en happening. Dock verkar de inte helt medvetna om hur många totala främlingar som dyker upp på deras konserter enbart för deras skull (förmodligen tror de att folk är där för att se de andra banden och tycker det är kul att folk stannat kvar tills de börjat spela).
Det är inte varje dag man får en chans att se ett band som det här så om du någonsin får chansen så ta den! Bandet har trots allt redan drabbats av ett dödsfall och det är ytterst ovanligt att ett osignat band håller på i 20 år. Därför uppmanar jag alla att stödja SOB Pariassound och de är dessutom trevliga personer så dra er inte för att stå längst fram vid scenen och/eller att prata med dem efteråt och visa er uppskattning för Göteborgs kanske bästa och utan tvekan mest unika band.
http:/www.myspace.com/sobpariassound
fredag 5 november 2010
Projekt: Hitta lokala musikfränder #1 - Mist
Igår när jag och Christoffer var på väg hem efter ännu ett trummislöst rep så fick jag en idé. Jag tänkte kolla upp vartenda Göteborgsband på hela Myspace.
Eftersom mer än var tusende invånare i Göteborg med omnejder har ett band och de flesta har ett Myspacekonto, så kan det tyckas vara en lite väl mastig uppgift. Men därför tänkte jag börja med att kolla igenom alla som angett genren "alternative", eftersom jag inte är något stort fan av t ex country och dylikt. Om det mot all förmodan skulle finnas några countryartister jag skulle kunna fastna för där ute på Myspace så har de dessutom med stor sannolikhet angett "alternative" som genre (Myspace tillåter att man anger upp till 3 olika genrer).
Syftet med det här är dels att hitta band att samarbeta med och ha spelningar ihop med, samt att helt enkelt återupptäcka magin man kände när man gick och såg bra demoband på fritidsgårdar och musiktävlingar när man var i tonåren.
Jag kommer löpande recensera grupper jag fastnar för och även om syftet var att upptäcka nya band så kommer det dyka upp en del gamla favoriter. Faktum är att det första bandet som datamaskinen valt ut är...
#1 Mist
De här tjejerna är som sagt inga främlingar för mig, även om jag inte kan påstå att jag känner dem speciellt bra personligen och det var flera år sedan jag träffade någon av dem men likväl minns jag såväl deras musik som hur trevliga de var. Det är alltid kul att höra att bra band fortfarande spelar och fortsätter utvecklas.
Redan i "Strict Constructionist" (schysst titel) hör man att de har utvecklats men i refrängen återfinns den energi som man alltid förknippat med Mist. En sak som verkligen är imponerande hur de lyckas få till samma energi och intensitet som vilket bra rock- eller punkband som helst, utan ett uns av den aggressivitet som dessa band ofta är beroende av. Mist behöver inte hämta sin energi ur ilska men de visar också att pop inte behöver vara tillrättalagt, tandlöst och...tja, fjantigt (Håkan, jag tittar åt ditt håll).
"Amadeus Oh Amadeus" är alternativ/indie-pop med oväntade ackord och tongångar i vart och vartannat hörn. Jag skulle vilja gå så långt som att kalla den ett mästerverk. De blandar den hoppfulla känslan som t ex Robin har en förmåga att få till i sina pophittar, med coolheten från de oväntade ackorden och tongångarna på Chris Cornells solodebut "Euphoria Morning".
Passande nog lånar (oavsiktligt, vem bryr sig?) refrängen till "Essential Of You" ackorden från Robyns "Play" men Martha Brauers sång får mig snarare att tänka på Alanis Morrisette, med subtila små hopp över skarvarna i rösten. De är verkligen mikroskopiska, men tillräckligt för att framkalla gåshud.
Sist ut är "Mission Television", ett bossadoftande nummer med en oväntad upptemporefräng vars studsiga gitarrer får mig att tänka på Lady Sovereigns "Hoodie" (som med stor sannolikhet samplat en för mig mindre känd låt) men är tusen gånger bättre (och det kommer från ett S.O.V-fan).
En sak som slår mig flera gånger är att tongångarna ibland påminner mig om Incubus, förmodligen pga de oväntade små vändningarna i melodier/tonalitet och den funkiga rytmsektionen som ligger och puttrar under de jazziga ackorden.
Överhuvudetaget är det väldigt mycket soul och funk över deras sound, vilket ger en nerv och lekfullhet som sjänker liv åt de seriösa pop/rocklåtarna.
Jag hittar inte just "Incubus" under den lååånga listan över influenser och det är förmodligen bara mina egna rätt så snäva referensramar, men hade man haft en manlig sångare och slängt på lite distade gitarrer i refrängerna hade man hamnat ganska nära "Make Yourself"-skivan från 1999 fast med mer indievibbar.
Jag kan faktiskt inte komma på en enda sak att klaga på. Större scener, kontrakt och spela in på majorbolag, följt av internationella turnér, känns som nästa naturliga steg för Mist.
För att droppa ett typiskt Tomas-citat...
You go girl(s)!
*obligatoriskt Oprah-vevande med armen i luften*
http://www.myspace.com/mistband
Eftersom mer än var tusende invånare i Göteborg med omnejder har ett band och de flesta har ett Myspacekonto, så kan det tyckas vara en lite väl mastig uppgift. Men därför tänkte jag börja med att kolla igenom alla som angett genren "alternative", eftersom jag inte är något stort fan av t ex country och dylikt. Om det mot all förmodan skulle finnas några countryartister jag skulle kunna fastna för där ute på Myspace så har de dessutom med stor sannolikhet angett "alternative" som genre (Myspace tillåter att man anger upp till 3 olika genrer).
Syftet med det här är dels att hitta band att samarbeta med och ha spelningar ihop med, samt att helt enkelt återupptäcka magin man kände när man gick och såg bra demoband på fritidsgårdar och musiktävlingar när man var i tonåren.
Jag kommer löpande recensera grupper jag fastnar för och även om syftet var att upptäcka nya band så kommer det dyka upp en del gamla favoriter. Faktum är att det första bandet som datamaskinen valt ut är...
#1 Mist
De här tjejerna är som sagt inga främlingar för mig, även om jag inte kan påstå att jag känner dem speciellt bra personligen och det var flera år sedan jag träffade någon av dem men likväl minns jag såväl deras musik som hur trevliga de var. Det är alltid kul att höra att bra band fortfarande spelar och fortsätter utvecklas.
Redan i "Strict Constructionist" (schysst titel) hör man att de har utvecklats men i refrängen återfinns den energi som man alltid förknippat med Mist. En sak som verkligen är imponerande hur de lyckas få till samma energi och intensitet som vilket bra rock- eller punkband som helst, utan ett uns av den aggressivitet som dessa band ofta är beroende av. Mist behöver inte hämta sin energi ur ilska men de visar också att pop inte behöver vara tillrättalagt, tandlöst och...tja, fjantigt (Håkan, jag tittar åt ditt håll).
"Amadeus Oh Amadeus" är alternativ/indie-pop med oväntade ackord och tongångar i vart och vartannat hörn. Jag skulle vilja gå så långt som att kalla den ett mästerverk. De blandar den hoppfulla känslan som t ex Robin har en förmåga att få till i sina pophittar, med coolheten från de oväntade ackorden och tongångarna på Chris Cornells solodebut "Euphoria Morning".
Passande nog lånar (oavsiktligt, vem bryr sig?) refrängen till "Essential Of You" ackorden från Robyns "Play" men Martha Brauers sång får mig snarare att tänka på Alanis Morrisette, med subtila små hopp över skarvarna i rösten. De är verkligen mikroskopiska, men tillräckligt för att framkalla gåshud.
Sist ut är "Mission Television", ett bossadoftande nummer med en oväntad upptemporefräng vars studsiga gitarrer får mig att tänka på Lady Sovereigns "Hoodie" (som med stor sannolikhet samplat en för mig mindre känd låt) men är tusen gånger bättre (och det kommer från ett S.O.V-fan).
En sak som slår mig flera gånger är att tongångarna ibland påminner mig om Incubus, förmodligen pga de oväntade små vändningarna i melodier/tonalitet och den funkiga rytmsektionen som ligger och puttrar under de jazziga ackorden.
Överhuvudetaget är det väldigt mycket soul och funk över deras sound, vilket ger en nerv och lekfullhet som sjänker liv åt de seriösa pop/rocklåtarna.
Jag hittar inte just "Incubus" under den lååånga listan över influenser och det är förmodligen bara mina egna rätt så snäva referensramar, men hade man haft en manlig sångare och slängt på lite distade gitarrer i refrängerna hade man hamnat ganska nära "Make Yourself"-skivan från 1999 fast med mer indievibbar.
Jag kan faktiskt inte komma på en enda sak att klaga på. Större scener, kontrakt och spela in på majorbolag, följt av internationella turnér, känns som nästa naturliga steg för Mist.
För att droppa ett typiskt Tomas-citat...
You go girl(s)!
*obligatoriskt Oprah-vevande med armen i luften*
http://www.myspace.com/mistband
onsdag 13 oktober 2010
Rapa Vrakgods
Jag och ett par vänner hade en gång ett punkband vid namn Rapa Vrakgods, som fick sin första spelning innan vi officiellt var ett band och var därför tvugna att skriva så många punklåtar vi kunde på mindre än en vecka.
Av en rad olika anledningar, varav ingen av dem var vare sig brist på kreativitet eller bandsämja, tedde det sig som så att bandet i genomsnitt hade en spelning per år på sin höjd och inte fullt så många rep.
Eftersom Erik (i bandet känd som Cosmo) var upptagen med allt ifrån pyramidspel till scoutläger i Afrika och Benny (i bandet känd som Stålball) gick och blev familjefar i Finland så bidde det som så att jag och Christoffer (i bandet känt som Beatnikpoeten Vincent) i princip snickrade ihop skiva nummer 2 på egen hand, förutom lite sång som lades med de andra två (dock hade vi skrivit allting förutom de äldre låtarna som inte kom med på förra skivan).
Eftersom jag och Christoffer gått och blivit delägare i en liten studio med mycket god inspelningsutrustning, ett hyfsat trumset, fler förstärkare än man någonsin kommer behöva, etc, samt att vi är de enda arbetslösa i något av alla våra band, så började vi sätta oss och leka i studion och fick för oss att göra synthcovers på Rapa Vrakgods gamla (och nya) dängor.
Resultatet blev projektet "Repa Snelugg", som f ö var en del av alla de internskämt som Rapa Vrakgods kretsade kring. Bland andra karaktärer och fenomen i Rapa Vrakgods-universumet finns t ex den onde Santa Clown, hiphopkollektivet "Angereds Sushi" och det legendariska drägg/kängpunkbandet "Runka Kuken!", som Rapa Vrakgods officiellt är stora fans av och som tydligen skall ha uppfunnit punken någon gång på 60-talet, långt ute i de Göteborgska skogar som senare skulle bli kända som stadsdelen Angered.
Numer finns dock Repa Snelugg på riktigt och framförallt de senare inspelningarna börjar låta bra på riktigt (tack vare mycket studiopill och experimenterade).
Jag och Christoffer har även skrivit manus till första säsongen av TV-serien om Rapa Vrakgods. Förvänta er inte att inspelningen blir av i första taget, men det är inte omöjligt att den dyker upp på Youtube någon gång i framtiden.
Här är musiken iaf (Repa Snelugg):
http://www.myspace.com/repasnelugg
Rapa Vrakgods (för referens):
http://www.myspace.com/rapavrakgods
En kort sammanfattning av Rapa Vrakgods/Repa Sneluggs texter...
* Din Pappa - Skrevs mest för att reta upp nazister inför en spelning i Naziland (Kungälv).
* Ni Är Ju Dumma På Riktigt - Rapa Vrakgods skulle vara förband åt Cirkus Miramar och kände för att driva med deras publik (spelningen ställdes dock in).
* En Vegetarians Klagan - Engelskaläraren på gymnasiet kläckte idén om att skriva en låt om en vegetarian som vill äta kött.
* Gangsterpolisen i Vasa - De vill hälla ut Manuels öl och köra bort Ebba för att hon hånglat med Andrea.
* Mera Destruktiv Energi - Hur Rapa Vrakgods "festar" (om man skall tro dem själva).
* Världen - Christoffer och Erik bestämde sig för att skriva en "Dia Psalma"-låt.
* Rapa Vrakgods - Rapa Vrakgods "Vi är..."-låt.
* Santa Clown - Den här varelsen föddes ur ospecifierade substanser utanför ett dagis i Angered. Dagen efter skrevs låten om honom (enda låten på engelska!).
Och så de politiska numren som skrevs på slutet...
* Att Bånka En Anka - En kommentar till att tidelag är fullt lagligt enligt Svea Rikes lag. Även känd som "Tidelagsvisan".
* Bögblod - En kommentar till att bögar av någon mystisk anledning inte får donera blod.
* Negersnut - Har du någonsin sett en sådan? Förutom på TV då.
* Ut Och Skjuta Kuk! - För de som lyckas höra någonting av texten finns här ett anarkofeministiskt manifest att hämta.
Försök så gott ni kan att dechiffrera all internhumor, om ni orkar.
Och NEJ, Eriks pyramidspel och afrikanska scoutläger är INTE en del av Rapa Vrakgods internhumor utan är/var tyvärr (i fallet med pyramidspelet iaf) verklighet. Företaget hette Rubicon (ej att förväxla med juicetillverkaren med samma namn) och officiellt sysslade dem med sjukvårdsprodukter.Kan ha stavats med K istället för C, men jag är osäker.
Jag lovar att posta någonting vettigt tills nästa gång, ok?
Av en rad olika anledningar, varav ingen av dem var vare sig brist på kreativitet eller bandsämja, tedde det sig som så att bandet i genomsnitt hade en spelning per år på sin höjd och inte fullt så många rep.
Eftersom Erik (i bandet känd som Cosmo) var upptagen med allt ifrån pyramidspel till scoutläger i Afrika och Benny (i bandet känd som Stålball) gick och blev familjefar i Finland så bidde det som så att jag och Christoffer (i bandet känt som Beatnikpoeten Vincent) i princip snickrade ihop skiva nummer 2 på egen hand, förutom lite sång som lades med de andra två (dock hade vi skrivit allting förutom de äldre låtarna som inte kom med på förra skivan).
Eftersom jag och Christoffer gått och blivit delägare i en liten studio med mycket god inspelningsutrustning, ett hyfsat trumset, fler förstärkare än man någonsin kommer behöva, etc, samt att vi är de enda arbetslösa i något av alla våra band, så började vi sätta oss och leka i studion och fick för oss att göra synthcovers på Rapa Vrakgods gamla (och nya) dängor.
Resultatet blev projektet "Repa Snelugg", som f ö var en del av alla de internskämt som Rapa Vrakgods kretsade kring. Bland andra karaktärer och fenomen i Rapa Vrakgods-universumet finns t ex den onde Santa Clown, hiphopkollektivet "Angereds Sushi" och det legendariska drägg/kängpunkbandet "Runka Kuken!", som Rapa Vrakgods officiellt är stora fans av och som tydligen skall ha uppfunnit punken någon gång på 60-talet, långt ute i de Göteborgska skogar som senare skulle bli kända som stadsdelen Angered.
Numer finns dock Repa Snelugg på riktigt och framförallt de senare inspelningarna börjar låta bra på riktigt (tack vare mycket studiopill och experimenterade).
Jag och Christoffer har även skrivit manus till första säsongen av TV-serien om Rapa Vrakgods. Förvänta er inte att inspelningen blir av i första taget, men det är inte omöjligt att den dyker upp på Youtube någon gång i framtiden.
Här är musiken iaf (Repa Snelugg):
http://www.myspace.com/repasnelugg
Rapa Vrakgods (för referens):
http://www.myspace.com/rapavrakgods
En kort sammanfattning av Rapa Vrakgods/Repa Sneluggs texter...
* Din Pappa - Skrevs mest för att reta upp nazister inför en spelning i Naziland (Kungälv).
* Ni Är Ju Dumma På Riktigt - Rapa Vrakgods skulle vara förband åt Cirkus Miramar och kände för att driva med deras publik (spelningen ställdes dock in).
* En Vegetarians Klagan - Engelskaläraren på gymnasiet kläckte idén om att skriva en låt om en vegetarian som vill äta kött.
* Gangsterpolisen i Vasa - De vill hälla ut Manuels öl och köra bort Ebba för att hon hånglat med Andrea.
* Mera Destruktiv Energi - Hur Rapa Vrakgods "festar" (om man skall tro dem själva).
* Världen - Christoffer och Erik bestämde sig för att skriva en "Dia Psalma"-låt.
* Rapa Vrakgods - Rapa Vrakgods "Vi är..."-låt.
* Santa Clown - Den här varelsen föddes ur ospecifierade substanser utanför ett dagis i Angered. Dagen efter skrevs låten om honom (enda låten på engelska!).
Och så de politiska numren som skrevs på slutet...
* Att Bånka En Anka - En kommentar till att tidelag är fullt lagligt enligt Svea Rikes lag. Även känd som "Tidelagsvisan".
* Bögblod - En kommentar till att bögar av någon mystisk anledning inte får donera blod.
* Negersnut - Har du någonsin sett en sådan? Förutom på TV då.
* Ut Och Skjuta Kuk! - För de som lyckas höra någonting av texten finns här ett anarkofeministiskt manifest att hämta.
Försök så gott ni kan att dechiffrera all internhumor, om ni orkar.
Och NEJ, Eriks pyramidspel och afrikanska scoutläger är INTE en del av Rapa Vrakgods internhumor utan är/var tyvärr (i fallet med pyramidspelet iaf) verklighet. Företaget hette Rubicon (ej att förväxla med juicetillverkaren med samma namn) och officiellt sysslade dem med sjukvårdsprodukter.Kan ha stavats med K istället för C, men jag är osäker.
Jag lovar att posta någonting vettigt tills nästa gång, ok?
tisdag 5 oktober 2010
Premiär! Återuppståndelse?
Så efter många många år utan något regelrätt "bloggande" (tog t o m bort samtliga mina "dagboksinlägg" på Helgon nyligen) så är jag tillbaka.
Ni som minns min gamla "blogg" (inte speciellt många antar jag) kanske minns att det var en hemsida med (om jag inte minns fel) 4 olika avdelningar:
* Förstasidan, där jag i princip bara hade en samling permanenta bilder och länkar av politisk natur (tänk valfri hemsida gjord i notepad gjord av en ung, arg tonåring kring senaste sekelskiftet).
* Inlägg där jag ventilerade främst mina (låt oss kalla dem) feministiska tankar och åsikter (detta var strax innan idén om kvinnor som onda förtryckare som såg oss män som vandrande könsorgan utan känslor börjat slå rot hos mig).
* Grafisk konst (vill minnas att det var en liten bildserie med det inofficiella namnet "Empty" gjord i något Photoshopliknande program)
* En liten diktsamling (med tillhörande MS Paint-illustrationer) om diverse djur och sagofigurer som fick agera metaforer för främst kärlek.
Avdelning nummer 2 var den som mest liknande dagens bloggar, eftersom den dels uppdaterades semiregelbundet och uppdateringarna skedde i form av ett helt nytt inlägg, som hamnade högst upp i listan, så att man klart och tydligt såg vad som var nytt.
Dock var sidan väldigt strukturerad på så sätt att varje avdelning höll sig till ett rätt så strikt tema.
De grafiska verken var en enda samling konstverk där inga nya tillkom och även dikterna var en samling som följde ett visst tema.
Första sidan var i princip sådana saker som folk idag postar på sina bloggar istället för att skriva någonting själva, samlat på en enda sida där det var omöjligt att se vilken bild eller länk som lagts till när eller i vilken ordning.
Även inläggen som rörde mina åsikter, följde ofta ett visst tema. Jag fick en del postiva kommentarer från främlingar på nätet och jag tror definitivt att det fanns fler där ute som hade velat läsa det jag skrev.
Dock tänker jag på min nya, "riktiga" blogg frångå detta tematiska tänk, även om ni förmodligen inte kommer se så mycket inlägg i stil med "Åh, den här låten är så himla bra! [YOUTUBE-LÄNK]". Däremot kommer jag samla alla mina kreativa projekt under ett och samma tak. Lyckas jag få tummen ur röven och illustrera någon sida av något av mina seriemanus så lär jag posta det här. Samma sak gäller när jag spelat in en ny låt, osv.
Den här bloggen lär alltså bli mer av en samlingsplats för mina olika kreativa projekt än en ventil för mina postfeministiska kåserier. Även om det kan hända att jag vädrar mina åsikter någon gång i framtida inlägg.
Vi får se...
Ni som minns min gamla "blogg" (inte speciellt många antar jag) kanske minns att det var en hemsida med (om jag inte minns fel) 4 olika avdelningar:
* Förstasidan, där jag i princip bara hade en samling permanenta bilder och länkar av politisk natur (tänk valfri hemsida gjord i notepad gjord av en ung, arg tonåring kring senaste sekelskiftet).
* Inlägg där jag ventilerade främst mina (låt oss kalla dem) feministiska tankar och åsikter (detta var strax innan idén om kvinnor som onda förtryckare som såg oss män som vandrande könsorgan utan känslor börjat slå rot hos mig).
* Grafisk konst (vill minnas att det var en liten bildserie med det inofficiella namnet "Empty" gjord i något Photoshopliknande program)
* En liten diktsamling (med tillhörande MS Paint-illustrationer) om diverse djur och sagofigurer som fick agera metaforer för främst kärlek.
Avdelning nummer 2 var den som mest liknande dagens bloggar, eftersom den dels uppdaterades semiregelbundet och uppdateringarna skedde i form av ett helt nytt inlägg, som hamnade högst upp i listan, så att man klart och tydligt såg vad som var nytt.
Dock var sidan väldigt strukturerad på så sätt att varje avdelning höll sig till ett rätt så strikt tema.
De grafiska verken var en enda samling konstverk där inga nya tillkom och även dikterna var en samling som följde ett visst tema.
Första sidan var i princip sådana saker som folk idag postar på sina bloggar istället för att skriva någonting själva, samlat på en enda sida där det var omöjligt att se vilken bild eller länk som lagts till när eller i vilken ordning.
Även inläggen som rörde mina åsikter, följde ofta ett visst tema. Jag fick en del postiva kommentarer från främlingar på nätet och jag tror definitivt att det fanns fler där ute som hade velat läsa det jag skrev.
Dock tänker jag på min nya, "riktiga" blogg frångå detta tematiska tänk, även om ni förmodligen inte kommer se så mycket inlägg i stil med "Åh, den här låten är så himla bra! [YOUTUBE-LÄNK]". Däremot kommer jag samla alla mina kreativa projekt under ett och samma tak. Lyckas jag få tummen ur röven och illustrera någon sida av något av mina seriemanus så lär jag posta det här. Samma sak gäller när jag spelat in en ny låt, osv.
Den här bloggen lär alltså bli mer av en samlingsplats för mina olika kreativa projekt än en ventil för mina postfeministiska kåserier. Även om det kan hända att jag vädrar mina åsikter någon gång i framtida inlägg.
Vi får se...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)